USA 2019. Regi: Clint Eastwood. Med: Paul Walter Hauser, Kathy Bates, Sam Rockwell, Olivia Wilde. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.11.
FBI:s försök sätta fast säkerhetsvakten Richard Jewell för bombdådet under OS-festligheterna den 27 juli 1996 i Atlantas Centennial Olympic Park och mediedrevet som piskades upp mot honom är som klippt och skuret för en John Grisham-roman på tema oskyldigt anklagad. Tyvärr har regissören Clint Eastwood och manusförfattaren Billy Ray (GEMINI MAN, 2019) ingenting av Grishams humanism, inkännande personporträtt eller förmåga att vaska dramatiskt guld ur upptakten till ett justitiemord.
Richard Jewell är en både tråkig och tråkigt berättad historia med ett misantropiskt rollgalleri av fårskallar och skitstövlar.
I titelrollen repriserar Paul Walter Hauser samma trögtänkta mytoman som han gestaltat i I, TONYA (2017) och BLACKKKLANSMAN (2018) – men helt befriad från humor. Eastwood verkar inte ens ha ambitionen att fånga någon djupare personlighet bakom den fyrkantiga ytan av en löjlig paragrafryttare. Jewell stannar vid en infantil 33-åring som fantiserar om att bli polis hemma i pojkrummet hos mamma. Det spelar ingen roll hur mycket Sam Rockwell i rollen som rännstensadvokaten med ett gott hjärta än gör för att övertyga oss om motsatsen.
Ändå är det ingenting mot den sexistiska nidbilden som tecknas av den år 2001 avlidna journalisten Kathy Scruggs på dagstidningen Atlanta Journal-Constitution. I filmen porträtteras hon av Olivia Wilde som en skamlös mediehora. Bokstavligen. Inte nog med att hon säljer sex mot information genom att ligga med källorna till sina skandalreportage, hon kan inte ens skriva själv utan låter en kollega göra jobbet åt henne (också det sannolikt i utbyte mot sex).
Filmen som ska handla om karaktärsmordet på Richard Jewell gör alltså sitt eget karaktärsmord men nu riktat mot en död journalist som inte längre kan försvara sig. Här drar republikanen Eastwood en lans för president Donald Trumps korståg mot den fria journalistiken och kombinerar det med nättrollsbilden av självständiga kvinnor som manipulativa megaslampor. Som FBI-agenten Tom Shaw – en fiktiv sammanslagning av flera FBI-agenter spelad av Jon Hamm – bittert får ångra, råkar han i Scruggs på journalistikens svar på spionromanernas honungsfällor; hon tar inte bara hans hemligheter utan också hans heder.
Bakom filmens stötande banalisering av bombdådet döljer sig en betydligt intressantare historia. I uppståndelserna kring Richard Jewell lyckas nämligen den verklige bombmannen undkomma: Eric Rudolph, en högerextremist involverad i den identitetskristna rörelsen som i sin militanta rasism står nynazismen nära. Han utförde en rad bombdåd i protest mot aborter och homosexuellas rättigheter.
Förutom OS-bomben, som dödade två personer och skadade 111 andra, lyckades han spränga två abortkliniker och en lesbisk bar med flera döda som resultat innan han greps 2003 efter en fem år lång människojakt.
Men den historien vill Clint Eastwood inte berätta eftersom publiken kunde uppfatta det som kritik av Trumps värderingar och inspiration till liknande dåd under dennes presidentskap. Ett alternativ till biofilmen är därför tv-serien Manhunt, vars andra säsong med undertiteln Deadly Games får premiär på CMore den 3 mars. Där skildras inte bara skandalen kring Richard Jewell utan även den FBI-utredning av Eric Rudolph som började först 1998. Det är svårt att se hur serien kan annat än överträffa Eastwoods film.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-02-28.