USA 2019. Regi: Josh Cooley. Röster i originalversionen: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusak. Svenska röster: Jan Myrbrand, Fredrik Dolk, Anna Book. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.40.
Vad ska leksaker göra när leken är förbi och de glöms bort? Den existentiella frågan fortsätter här från TOY STORY 3 (2010). Woody tampas återigen med en värld av förbittrade kollegor som tiden gått förbi, gjort till skräp. Problemet ställs på sin spets när en ny figur dyker upp som Bonnie tillverkat på förskolan av en plastskedgaffel (skaffel?): Forky/Gaffe.
Gaffe är så fast i sin identitet som avfall att han tvångsmässigt kastar sig mot papperskorgar eller ut genom bilfönstret för att sälla sig till mänsklighetens växande sopberg. Ett självskadebeteende som inte bara oälskade barn utan också bortrationaliserade vuxna kan känna igen sig i. Men också Woody är vilsen tills han återser Bo Peep, som startat ett liv i frihet med ny identitet.
Pixar försöker tala till hela familjen, och lyckas för det mesta. I Gaffe har man hittat en rollgestalt värdig Samuel Beckett, och i actionposören Duke Caboom serveras vi en parodi på 1970-talets stuntstjärna Evel Knievel. De som ser originalversionen får höra Mel Brooks, Carol Burnett med flera komediveteraner i specialskrivna småroller.
En hel del skoj för de vuxna alltså, men lite magrare för de små. Intrycket förstärks när Woody och hans polare i plast konfronteras med (den onda) 1950-talsdockan Gabby Gabby och hennes zombiearmé av buktalarmarionetter. Nog för att de minsta klarar skräckscenerna genom att hålla någon vuxen i handen; mer tveksamt är om de hänger med i humorsvängarna.
Även en svag Pixar-film höjer sig över det mesta för barn på biorepertoaren. Men Toy Story 4 är inte bara den svagaste i serien, den är också påfallande svag överlag för bolaget. Enstaka gags och repliker är kul, ändå ger filmen intryck av att vilja vara en animerad pastisch på MISSION: IMPOSSIBLE snarare än en lekfull barnfilm.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-08-30.