Rocketman – Michael Tapper

Storbritannien/USA 2019. Regi: Dexter Fletcher. Medverkande: Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.01.

”Sometimes wish I’d never been born at all.” Textraden till låten ”Bohemian Rhapsody” får författaren, Freddie Mercury (Rami Malek), att stanna upp i chock inför sitt nakna självförakt i filmen från 2018 med samma namn. Det är ett av få sanna ögonblick i den annars hårdsminkade hagiografin om Queen.

Dexter Fletcher, som snabbinkallades för att slutföra Bryan Singers regijobb, förefaller ha gjort samma reflektion. För även om hans nya rockmusikaliska biografi om Elton John, Rocketman efter manus av Lee Hall (Billy Elliott, 2000), har en del gemensamt med den om Mercury så är den allt det Bohemian Rhapsody inte är. Båda filmerna berättar om särlingar från enkla hem som i början av 1970-talet gör raketresan upp till rockstjärnehimlens nonstopparty bara för att kraschlanda i en avgrund av svek, missbruk och ensamhet med själen urholkad av rädsla inför den egna homosexualiteten.

Men där Bohemian Rhapsody retuscherar och slätar ut, borrar sig Rocketman ner i smärtcentrum med hjälp av hitlåtarna och väjer inte inför intima homosexscener. Flera av de fantasifullt iscensatta och dynamiskt filmade musikalnumren är tydligt inspirerade av den brittiska filmhistoriens oslagbart mest ohämmade vildhjärna, den 2011 avlidne regissören Ken Russell (Tommy, 1975) som Elton John arbetat med tidigare, och de transporterar oss rakt in i huvudpersonens febrigaste drömmar och brutalaste uppvaknanden.

Berättandet är en magisk diskbänksrealism som låter minnen och fantasier bryta in i vardagen. Det kan tyckas lite märkligt att Bernie Taupins poetiska sångtexter guidar oss genom storyn om Elton Johns liv; låtsnickrarduon har trots allt inte varit sammanväxta i fontanellen. Men jag köper det ändå eftersom deras nu femtioåriga samarbete sannolikt vilar på att de i allt väsentligt delar samma bakgrund, tankar och känslor.

Handlingen börjar i det tidiga 1950-talet och slutar fyra decennier senare, om än comebacklåten och rockvideon ”I’m Still Standing” från 1983 får sätta punkt. Filmen öppnar till dröjande toner ur låten ”Rocket Man”. I eldfärgad demondräkt och omgiven av ett himmelskt ljus stormar Elton John (Taron Egerton) in till en gruppterapi för missbrukare. Efter några lättköpta cynismer konfronteras han motvilligt med sin miserabla barndom som Reginald Dwight i London-förorten Pinner genom musikalnumret ”The Bitch is Back”.

Som ung musiker dödar han den blyge pojken Reggie inom sig för att kunna återuppstå som den självsäkra rockguden Elton John. Och snart har han erövrat han hela världen – under några år står han ensam för fem procent av skivförsäljningen – men förlorat sin själ. Nerknarkad, ensam och utnyttjad av en förslagen älskare/manager, försöker han under en fest dränka sig i swimmingpoolen.

Först på bassängens och livets botten återfår han kontakten med sin inre Reggie, som sitter där i astronautdräkt och framför titellåten på leksakspiano. Deras undervattensduett är briljant i all sin enkelhet. Likt stjärnans bästa låtar lämnar den ingen oberörd.

Det som drar ner intrycket är att Elton John spelas av den blygsamt begåvade Taron Egerton (se fjolårets ROBIN HOOD-katastrof). Visserligen gör han sitt livs prestation på bioduken genom att fånga något av Eltons sångröst och mimik. Ändå tänker jag hela tiden på vad den betydligt skickligare Jamie Bell kunde gjort med rollen. Nu är Bell bortkastad i marginalen som stjärnans sidekick, textförfattaren och trognaste vännen Bernie Taupin.

Rocketman har producerats av Elton Johns filmbolag Rocket Pictures och är en del av kommerscirkusen kring hans pågående avskedsturné och kommande självbiografi. Med det sagt är filmen ett ovanligt uppfriskande och rättframt porträtt med vårtor och tårar och allt. Detta i en genre som ofta vältrat sig i glättig sorglöshet. Här går vi genom både himmel och helvete i en vuxen INSIDAN UT (2015) till välbekanta sånger som plötsligt får nya innebörder och därmed klingar helt annorlunda.