USA 2018. Regi: Ethan Hawke. Skådespelare: Ben Dickey, Alia Shawkat, Charlie Sexton, Kris Kristofferson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.09.
”Jag vill inte vara någon stjärna, jag vill bli en legend” deklarerar unge countrysångaren Blaze Foley (Ben Dickey) uppkäftigt för sin musa Sybil Rosen (Alia Shawkat). Sedan åker han segervisst iväg mot sin undergång och legendstatus i en sprit- och knarkdimhöljd karriär mellan några stora arenor och ett oräkneligt antal risiga syltor under 1970- och 80-talen.
Blaze har regissören Ethan Hawke skrivit tillsammans med Sybil Rosen (som även spelar sin mor), efter hennes självbiografiska bok Living in the Woods in a Tree: Remembering Blaze Foley (2017). Resultatet är en kamp mellan legenden och människan. I filmens ramhandling spelar Hawke därför en radio-DJ som, likt reportern i Citizen Kane (1941), försöker bena ut vad som är rykten och vad som är sant genom att intervjua två av Foleys musiker- och suparkompisar, Townes van Zandt (Charlie Sexton) och Zee (Josh Hamilton).
Han misslyckas förstås eftersom Foley (egentligen Michael Fuller, 1949–89) med sin tragiska död har nått sitt mål, att leva vidare i folkvisans och folklorens förlovade land. Under handlingens gång skymtar vi bitvis den verklige Foley som en överviktig, polioskadad outsider på flykt från en plågsam barndom in i drömmarnas värld. Där kan han bli den poetiskt sökande cowboyhjälten som är så omhuldad i Texas västernromantiska outlawkultur.
Postumt utgivna album under talande titlar som Wanted More Dead than Alive och Cold, Cold World anger tonen i hans mest kända låtar, bland andra ”Clay Pigeons” och ”If I Could Only Fly”, senare inspelade av countrystjärnor som Merle Haggard och Willie Nelson.
Filmer på tema missförstådd strulpelle till artist är ett riskspel som lätt kan slå över i sentimentalitet (I Saw the Light, 2015), trött självparodi (WALK HARD, 2008) och skärande banalitet (A Star is Born, 1976 och 2018). Men Hawke övertygar med sin helgjutna skådespelarensemble, där texanska kändisar som regissören Richard Linklater (BOYHOOD, 2014) och film/countrystjärnan Kris Kristofferson utgör fonden till de två lysande huvudrollsinnehavarna. Tv-veteranen Alia Shawkat blommar ut i sin första större filmroll som aspirerande skådespelare, sliten mellan att rädda sin älskade Blaze och att rädda sig själv.
Ingenting kan emellertid ta rampljuset från musikern och filmdebutanten Ben Dickey, som stormar in för att ta bioduken med orkankraft i Blaze Foleys gestalt. Våldsamt pendlande mellan grandiosa framtidsplaner som musiker och poet och en självdestruktiv kortslutning i oförmågan att ta vara på sina möjligheter. Vid några tillfällen får han närkontakt med sin publik, då ser vi hans potential. Desto oftare hamnar han på kant med en flamsigt babblande och ölglasklirrande skara som kräver lättlyssnad underhållning till helgkrökandet. Då spricker den nödtorftigt silvertejpade Foley för att ohjälpligt gå sönder.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-11-30 (kort recension i tryck).
