En sexuellt hämmad överklasspsykopat på väg in i ett dödsdömt äktenskap rekryteras av Mussolinis säkerhetstjänst för att mörda en dissident som varit hans filosofilärare i Fascisten (Il conformista, 1970). En man och en kvinna träffas på en lägenhetsvisning och bestämmer sig för att använda den till bekymmersfria knull som snart hemsöks just av personliga bekymmer i SISTA TANGON I PARIS (Last Tango in Paris/L’ultimo tango a Parigi, 1972).
Bernardo Bertolucci (1941–2018) var regissören-manusförfattaren som fångade tidsandan med konstnärlig fingerspetskänsla. Mot bakgrund av fascismens perversioner gifte han samman Freud och Marx till ett skarpslipat analysverktyg av dess trollkraft över undersåtarnas själs- och underliv. Lika hänsynslöst skärskådade han samtidens illusioner om sex befriat från makt och ångest.
Han föddes i Parma som son till en poet, började själv skriva poesi i tonåren och läste litteraturvetenskap i Rom när nya vågen svepte från Paris över världen. Filmen blev hans nya kall. Genom att arbeta som regiassistent 1961 på poeten Pier Paolo Pasolinis regidebut Snyltaren (Accattone) fick han året därpå chansen att göra sin egen debutfilm, thrillern Döden är en gammal kvinna (La commare secca, 1962), följd av bland andra Före revolutionen (Prima della rivoluzione, 1964).
Med Fascisten fick hans återkommande tematik om kampen mellan opportunistisk anpasslighet och upprorisk frihetslängtan – originaltiteln var Il conformista, ”konformisten” – en kraftfull visuell gestaltning med hjälp av filmfotografen Vittorio Storaro. Filmens symbolmättade användning av färger och kamerarörelser, bland annat i en scen då Storaro med en elegant kameraåkning sveper in huvudpersonen som en levande död i en extatiskt ringlande dans på ett pariscafé, gjorde filmen till en stilbildande internationell succé. Hollywoodregissörer som Brian De Palma och Paul Schrader tog notis, och Francis Ford Coppola tog in Storaro själv för att ljussätta och filma Apocalypse Now (1979).
Bertolucci blev också ett hett byte för drömfabriken. Hans epos om förra seklets kamp i Italien mellan fascism och kommunism i 1900 (1976) delades upp för världsdistribution mellan tre av Hollywoods stora: Paramount, 20th Century Fox och United Artists. En med dagens ögon svindlande otänkbar bedrift givet det vänsterrevolutionära temat.
Konstnärligt och ekonomiskt nådde Bertolucci sin topp med Den siste kejsaren (The Last Emperor, 1987). Likt David Leans Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962) lyckades han kombinera en visuellt storlagen historik fresk med ett gripande personporträtt som helt rättvist belönades med nio Oscars. Som samproduktion med snabbväxande stormakten och biomarknaden Kina blev den historisk.
Senare småskaliga filmer som äktenskapsdramat Den skyddande himlen (The Sheltering Sky, 1990) och The Dreamers (2003) gick dessvärre biopubliken snabbt förbi. Med skiftande politiska och konstnärliga vindar var Bertoluccis tid som affischnamn över. Efter en misslyckad ryggoperation hamnade han i rullstol, och några år av cancer bäddade för en förtidig död. Kvar står hans konstnärskap som en knuten näve mot dagens nyfascism, öppen eller förklädd.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-11-26 (i nättidningen), 2018-11-27 (i tryck).
