Sorry to Bother You – Michael Tapper

USA 2018. Regi: Raymond ”Boots” Riley. Skådespelare: Lakeith Stanfield, Tessa Thompson, Armie Hammer, Steven Yeun. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.

Få saker livar upp tillvaron som förargelseväckande intelligent underhållning. För ett par månader sedan lyste Spike Lee upp den ofta gråmelerade biobråten av likgiltigheter med en komisk hästspark på rasistpungen i BLACKKKLANSMAN. Samma lekfullt humoristiska hand och nya vågen-inspirerade stilgrepp har rapparen Raymond ”Boots” Riley i sin uppkäftiga debut som regissör och manusförfattare med Sorry to Bother You. En komisk dystopi full av överraskande vändningar och ett slut i både hopp och förtvivlan.

Handlingen utspelar sig i Rileys hemstad Oakland i en nära framtid, där storföretag som WorryFree, grundad av libertarianske Silicon Valley-stjärnan Steve Lift (Armie Hammer), tagit över. Företaget köper arbetskraft i utbyte mot livstidskontrakt, det vill säga slaveri i ny förpackning. Men det bekymrar inte afroamerikanske försäljaren Cassius ”Cash” Green (Lakeith Stanfield), från att göra karriär på telemarketingbolaget RegalView genom att pracka WorryFrees produkter på sina kunder.

Framgångsreceptet får han från veteranen Langstons (Danny Glover) lektioner i ”white voice”, alltså att prata med nasal medelklassociolekt som en vit amerikan. ”White voice” är svarta komikers svar på den rasistiska vita minstrelshowens blackface och ”coon songs”. Richard Pryor gjorde succé på scen under 1970-talet med sina imitationer av gnälliga vita män som inte tyckte de var nog privilegierade.

I svenska öron låter Cash som en förstoppad slipsnisse med helium i lungorna. Men det är just för att vi ser hans förställning som komisk teater. I kundernas öron, vana att förknippa vita röster med normalitet och auktoritet, framstår Cash som trovärdig och pålitlig. Företagscheferna jublar över sitt nya framtidslöfte, sin ”power caller”, nu förvandlad till en vit medelklasskonformist som slaviskt håller sig till ledningens manus både på och utanför jobbet.

Allt ser ut att gå Cashs väg när en strejk bryter ut under ledning av kollegan Squeeze (Steven Yeun). Först försöker Cash låtsas som ingenting. Vara till lags. Allas Mr Nice Guy. Det bästa med att vara ryggradslös är ju att ingen kan knäcka en. Men det ger också nya problem.

I en fortsättning på Stanfields creepy-komiska roll i GET OUT börjar Cashs vita manusröst, likt en skräckfilmsdemon, snart att ta kontroll över hans tankar även i privatlivet. Konstnären och flickvännen Detroit (Tessa Thompson) freakar ut och sticker. På väg till jobbet får han som strejkbrytare en skopa ovett och en läskburk slängd i ansiktet. Smällen är förnedrande men blir också en väckarklocka.

Riley kallat sin film ”en radikal klassanalys” och ”en absurdistisk komedi med inslag av magisk realism och science fiction”. Men Sorry to Bother You slår åt alla håll, inte bara mot uppenbara måltavlor som storföretag med sektliknande arbetsmiljö, kvasipsykologisk chefsjargong och tankedödande mcjobb till skitlön.

Även konstvärlden får sig en känga i scenen från Detroits ofrivilligt komiska performance på ett galleri. Och kameran vänds förstås också mot de svarta kvarteren för att notera hur man även där gör skillnad på folk och folk, till exempel i pubens fåniga VIP-rum.

Långfilmsregissören Riley må vara ny på jobbet i filmbranschen, men han har en skarp blick för hur man kan utnyttja filmmediets gränslösa förmåga att laborera med tid och rum för komiska effekter. Bland annat i Cashs försäljningssamtal, som bokstavligen kastar honom rakt in i kundernas liv och en envis kamp mot stånkande sex, personlig sorg eller bara slö likgiltighet.

”These Boots Are Made for Walking” var en slagdänga under 1960-talets nya våg. ”Boots” Riley är som gjord för film, som gjord för att kliva rakt genom biorepertoarens glasbutik av rutinmässiga berättarmönster och världsbilder lika inkrökta och tillrättalagda som en snöglob. Keep walking!