Sverige 2018. Regi: Peter Grönlund. Skådespelare: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällkvist, Cornelia Andersson, Davina Robinson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.
Peter Grönlunds TJUVHEDER landade 2015 som en käftsmäll från nyfattigdomens Sverige rätt upp i nyllet på en biopublik van att inhemsk film främst sysslar med mumifierad buskis och fredagsmysig medelklassångest. Hans dokumentärliknande, realistiska gestaltning av socialgrupp rännsten var rättfram och självklar. Kring ett par skådespelare i huvudrollerna skildrade han en kåkstadsvärld i Stockholm i vilken människor hämtade från samhällets sophög spelade sig själva, med egna ord och dialekter i stället för skrivbordsrepliker på dresserad teatersvenska.
Grönlund fortsätter i samma stil i nya filmen Goliat, som spelats in i Degerfors och utanför Norrköping men som utspelar sig i en aldrig namngiven, krisande östgötsk bruksort. Sjuttonårige Kimmie (Sebastian Ljungblad) får plötsligt försörjningsansvaret för sin långtidssjukskrivna mamma och sina två småsyskon när pappa Roland (Joakim Sällkvist) dömts till fängelse för narkotikabrott. Själv äcklas han av knarkanteringen och våldet i pappans liga och planerar att dra till ett lärlingsjobb några mil därifrån för att börja på nytt tillsammans med granntjejen Jonna (Cornelia Andersson).
Där Tjuvheder var rastlöst nervig, tjafsig och påträngande är Goliat, med undantag för några få våldsinslag, en lågmäld sorgesång. Visserligen kom Stefan Jarl i Det sociala arvet (1993) fram till att tesen om att vi var fångna i vår klasstillhörighet inte nödvändigtvis stämde. Men det var då, för 25 år sedan, i ett Sverige som fortfarande möjliggjorde klassresor. Nu har ökande inkomstklyftor, segregerade bostadsområden och en serie katastrofala skolreformer cementerat grunden för klassamhällets restaurering.
Kimmie lever som dagens rännstensungar under ständigt hot. Om att framtidsdrömmarna ska krossas. Om att den sociala tryggheten ska ryckas bort. Han tillhör ett väljarsegment politikerna numera skiter fullständigt i.
Grönlund understryker budskapet med några scener där Kimmie står och langar mot en fond av politiska affischer från diverse partier i senaste valet. Budskapet är solklart: de där uppe, vi här nere. Avståndet däremellan kan mätas i ljusår.
Återstår att förlita sig på familjen, klanen, för att överleva. Grönlund gör här en ironisk passning till den svenska invandrardebatten, där man gärna talar om klansamhällen i förorten. Här ser vi klanen i svensk tappning, hos en familj utan framtidshopp, utan tilltro till det välfärdssystem som dömt ut dem.
Goliat är, som Tjuvheder, en påminnelse om hur svensk film kan se ut när den vågar sig på att betrakta samhällets skuggsida. Flera gånger under filmen associerar jag till italienska klassiker som Cykeltjuven (Ladri di bicyclette, 1948) och Ken Loachs vidräkning med Thatchers nyliberala Storbritannien i Riff-Raff (1991). Fattigdomen är och förblir densamma, där som här, då som nu. Lika förnedrande som alltid.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-05.
