Frankrike 2017. La Villa. Regi: Robert Guédiguian. Skådespelare: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darrousin, Gérard Meylan, Anaïs Demoustier. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.47.
När Maurice (Fred Ulysse) förlamas av ett slaganfall samlas hans tre sextioåriga barn i villan vid havet för att konfronteras med smärtsamma minnen och se tillbaka på sina egna liv. Framgångsrika skådespelaren Angèle (Adriane Ascaride) lever i självvald ensamhet och olycka sedan dottern drunknat i vattnet nedanför huset. Joseph (Jean-Pierre Darrousin) är en bitter och sardonisk akademiker som tvingats till förtidig pensionering och nu ställs inför att bli lämnad av sin 30 år yngre flickvän Bérangère (Anaïs Demoustier). Kvar vid pappans sida i den lilla byn vid havet strax utanför Marseille finns Armand (Gérard Meylan), som driver en konkursfärdig restaurang.
Robert Guédiguians (MARIUS & JEANNETTE, 1999) senaste film är med andra ord allt annat än nyskapande sett till sitt tema. Den handlar om förspillda drömmar, uppfyllda drömmar som förmörkas av oförutsägbara tragedier och om drömmar som ebbat ut på grund av politiska och ekonomiska konjunkturförändringar. Inte minst det sistnämnda får en tydlig självbiografisk återklang eftersom huvudpersonerna, likt regissören, har spenderat ungdomen i vänstervågens rebellrus.
Vintern har kommit till dem, bokstavligen men också bildligt. De tre syskonen är gamla, känner sig förbrukade och har på olika sätt retirerat in i självvald isolering. Som kontrast står deras barndomsminnen av hur den nu övergivna och igenbommande byn en gång var ett levande samhälle som samlades till julfest på torget. Och i filmens ljusaste klipp återvänder vi till de tre huvudpersonernas ungdomssommar via ett klipp från Guédiguians Ki Lo Sa? (1986) till tonerna av Bob Dylans ”I Want You”.
Vissa inslag skorrar falskt. I synnerhet kärlekshistorien mellan Angèle och den hälften så gamla fiskaren Benjamin (Robinson Stévenin). Den senare är inte bara skådespelarens hundlike beundrare som väntat troget i åratal på hennes återkomst utan dessutom en passionerad amatöraktör som ägnar all tid mellan fisketurerna till att lära sig hela pjäser utantill.
Men som helhet lever filmen högt på det täta och intima samspelet mellan de tre Guédiguian-veteranerna. När tre flyktingbarn strandar i byn är det som om all svärta och cynism vädras ut av solidariteten. Vintersömnen är över för syskonen och för byn. En ny tid och ett nytt liv kommer med våren.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-03-09.