Djungelgänget – Michael Tapper

Frankrike 2017. Les As de la jungle. Regi: David Alaux. Svenska röster: Allan Svensson, Andreas Nilsson, Roger Storm. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.37.

Animerade tv-serien Djungelgänget har blivit biofilm. Det är ett drygt halvannan timme långt äventyr som sannolikt hade gjort sig bättre som ett normallångt avsnitt på en kvart. Den här gången kämpar gänget mot pyromaniska koalan Igor. Han har tidigare velat vara en av dem men avvisats. Som hämnd försöker han ödelägga djungeln genom bomber och bränder.

I samma anda och stil som PINGVINERNA FRÅN MADAGASKAR (2014) och Svampbob Fyrkant blandar Djungelgänget hejvilt djur från olika biotoper och kontinenter. Ett av djuren trotsar dessutom artgränserna och skulle kunna kallas transbiologiskt. Jag syftar på tigerrandiga pingvinen Maurice, som försöker sig på en karriär som djungelns mest fruktade rovdjur.

Liksom förebilderna är humorn i Djungelgänget renodlad absurdism. Gagsen är knasiga, skämten långsökta. Filmen vill så gärna vara crazykul, men poängerna är för banala och enfaldiga för att ta skruv. Det hjälper inte heller att den tekniska kvaliteten på animationen är av blygsam, löpandebandsproducerad tv-klass.

För att fånga publikens uppmärksamhet drar man upp tempot och ljudvolymen till elva. Mycket skrik och spring för lite underhållning. Enstaka inspirerade ögonblick glimtar till. Tunt utkavlat till spelfilmslängd blir det emellertid både påfrestande gapigt och utdraget.