Kärlek med hudfärgsförhinder – tre tidsbilder

Redan innan Carl von Linné sorterade människan i fyra kategorier efter hudfärg kopplades dessa samman med fixerade och sinsemellan oförenliga mentaliteter. På så sätt kunde man rättfärdiga kolonialismens folkmord och slaveri. Idag har vetenskapen sedan länge slängt rasbegreppet på sophögen. Ändå fortsätter det att spöka i populärkulturell mytbildning – film, tecknade serier, litteratur, konst – och i den politiska debatten om ”kulturella skillnader” och ”utanförskap”.

Det beror till stor del på föreställningen om att yttre karakteristiska speglar inre egenskaper. Under det sena 1800-talet odlades pseudovetenskapligt underbyggda tankar om att fysiska handikapp och deformiteter var tecken på moraliskt förfall och kriminalitet. Numera skrattar vi åt sådant i gamla kriminal- och skräckfilmer, liksom vi gör åt antikverade könsroller. Men när det gäller motsvarande idéer om hudfärg och etnicitet är det annorlunda, särskilt som dessa idéer gjort politisk comeback med frammarschen för nyfascismen och dess kostymklädda tvillingsjäl, högerpopulismen.

På grund av landets historia och befolkningsstruktur har amerikansk film varit det tydligaste skyltfönstret för den politiska utvecklingen på området. När västernfilmen hade sin storhetstid fram till 1970 stod de amerikanska urinvånarna i centrum för skräckföreställningarna om ”blodsblandning”. Men på grund av den afroamerikanska minoritetens växande politiska betydelse har relationen mellan vita och svarta hamnat i fokus.

1967

Femtio år har gått sedan Hollywood slog ett slag för förändring av de politiska och kulturella tabuna kring äktenskap över etniska gränser med premiären på Stanley Kramers prestigeproduktion Gissa vem som kommer på middag? (Guess Who’s Coming to Dinner?, 1967). Till formen är den en konventionell familjekomedi, där humorn kretsar kring svärföräldrarnas svårigheter att acceptera sin blivande svärson. Temat var desto mer originellt eftersom svärföräldrarna är vita och deras dotters fästman är svart.

Det var inte första gången kärlek med hudfärgsförhinder skildrades i drömfabriken. Uppror mot livet (Imitation of Life 1934, nyinspelad 1959) och En droppe negerblod (Pinky, 1949) handlar om kvinnor som juridiskt betraktas som svarta men som med hjälp av sin ljusa hy försöker leva som vita, också i relationer till vita män. Temat har ett namn för själva försöket att vara vit, ”passing”, och ett annat som skvallrar om den melodramatiska upplösningen: ”the tragic mulatta”.

På 1950-talet hade filmindustrin även vågat sig på relationer mellan svarta män och vita kvinnor, bland annat i The World, the Flesh and the Devil (De sista människorna, 1959), där Harry Belafonte och Inger Stevens finner varandra i atomkrigets New York. Med Sidney Poitier som svärmorsdröm och veteranparet Katharine Hepburn och Spencer Tracy som de komiskt bortkomna svärföräldrarna vågade man slutligen ta steget fullt ut i Gissa vem som kommer på middag? Filmen blev en av de största kassasuccéerna åren 1967–68.

Poitier hade, liksom Belafonte, blivit ett affischnamn för såväl vit som svart masspublik. Enbart under hösten 1967 var han dragplåstret i tre titlar på biotopplistan: skoldramat De upproriska (To Sir with Love), där hans lärare vinner bråkiga elevers respekt, snutfilmen I nattens hetta (In the Heat of the Night), i vilken hans tuffe kriminalare sätter rasistiska sydstatspoliser på plats, och så den här solskenshistorien. Men ämnet låg också i tiden.

Medborgarrättsrörelsen hade vind i seglen efter att Civil Rights Act upphävt segregationslagarna 1964. I juni 1967 – ett halvår innan premiären – röjde Högsta Domstolens prejudicerande beslut i fallet Loving vs. Virginia undan sydstaternas förbud för äktenskap över etniska gränser (skildrat i filmen LOVING, 2016). När filmen väl gick upp i december samma år tyckte en del därför att Kramers komedi redan var passé. Allt hade ju förändrats. Eller?

1991

”She’s gone black-boy crazy/ I’ve gone white-girl hazy/ We’ve got jungle fever/ We’re in love.” Stevie Wonders titellåt till Spike Lees film Jungle Fever (1991) önskar att kärleken var färgblind, men beskriver hur omvärldens ögon betraktar det som ett vansinnestillstånd: djungelfeber. Tjugofyra år efter Gissa vem som kommer på middag? tycktes inte mycket ha hänt i praktiken.

Lees val av älskare var allt annat än slumpmässig. Han är en arkitekt från Harlem, hon en sekreterare från de italienska kvarteren i Bensonhurst, Brooklyn. Alla som följt 1970-talets blaxploitationfilm var bekanta med spänningarna mellan de etniska grupperna från bland annat gangsterklassikern ACROSS 110TH STREET (1972). Titeln syftar på gatan som sedan sent 1800-tal utgjort gränsen mellan de två gruppernas bostadsområden på Manhattan.

För den som behöver en påminnelse om sakernas tillstånd inleds filmen med bild och namn på 16-årige Yusef Hawkins, som 1989 lynchades i Bensonhurst därför att han misstänktes ha en kärleksförbindelse med en flicka i området. I själva verket var han där för att köpa en begagnad bil. Fallet var inte unikt. Två liknande mordfall på svarta ungdomar som hotat utlösa kravaller under decenniet var Willie Turk 1982 och Michael Griffin 1986.

Lees kärleksdrama är emellertid inte ensidigt och visar även på ett motsvarande förakt för vita bland svarta. Liksom i hans collegekomedi School Daze (1988) finns dessutom inslag av kolorism, det vill säga att graden av svärta i hudfärgstonen är avgörande för social status bland såväl vita som svarta. En illustration av hur rasismen inte bara förgiftat förövarna utan också offren. Sju år senare skulle Warren Beattys hip-hop-senator i filmen Bulworth frustrerat rappa om att den enda lösningen vore att ”alla borde knulla med alla tills de har samma hudfärg”.

2017

Ännu idag är etniskt blandade relationer ovanligt både på film och i verkligheten. Statistiken talar sitt tydliga språk; en försvinnande liten andel amerikaner korsar hudfärgsgränserna när de ingår äktenskap. På bio är det betydligt tryggare att satsa på kärlek mellan människa och monster eller mellan människa och utomjording, som i två av årets kassasuccéer: Skönheten och odjuret (The Beauty and the Beast) respektive GUARDIANS OF THE GALAXY, VOL. 2.

Tabuet fortsätter att göra ämnet kittlande, något som inte minst syns i populariteten för hudfärgsmixad pornografi och i att sökordet ”interracial romance” på världens största näthandel genererar drygt 20 000 boktitlar. För den svarta medelklass som hoppas på Martin Luther Kings vision om att människor ska bedömas för sina individuella kvaliteter och inte för sin hudfärg har dessutom ett nytt orosmoln seglat upp: ”acting white”.

Det omstridda begreppet syftar på svarta som blivit så assimilerade av den hegemoniska vita kulturen att de betraktar sig själv som vita och agerar i vitas intressen. Barack Obama har, inte oväntat, diskuterats i de termerna, och i Oscarbelönade dokumentären O.J: Made in America (2016), analyseras O.J. Simpsons uppgång och fall som en tragisk konsekvens av stjärnans amerikanska dröm om att vara vit.

Årets biosensation, skräckkomedin Get Out, gör metaforiken bokstavlig när vita proggliberaler förför och sedan tömmer svarta på deras själar för att ta kropparna i besittning. En parodisk korsning av Gissa vem som kommer på middag? och zombieklassikern Svart mystik (I Walked with a Zombie, 1943). Den vänder också på perspektivet från fjolårets upprörda snackis kring Beyoncés rockvideo ”Formation”, som fick sin mest träffande sammanfattning i Saturday Night Live-sketchen ”The Day Beyoncé Turned Black”, där vita amerikaner chockeras av att upptäcka att stjärnan inte är ”en av oss”, utan – skräck! panik! – svart!!!

Sett från 1967 års horisont, har utvecklingen gått i snigelfart. Visserligen har den etniska blandningen i filmernas rollistor blivit bättre, men så fort det handlar om kärlek är uppdelningen given. Såvida inte gränsöverskridande kärlek just är filmens tema, och de filmerna är få. Det är kvittot på den politiska motvind som stormat i fem decennier, alltsedan paret Loving vann striden mot delstaten Virginia om sin rätt att älska varandra.