USA 1986. Aliens – återkomsten. Regi, manus James Cameron efter en story av James Cameron, David Giler och Walter Hill, baserad på rollgestalter skapade av Dan O’Bannon och Ronald Shusett Foto Adrian Biddle, Richard Hewitt (video) Visuella effekter Harry Oakes, Leslie Dear, L.A. Effects Group Klipp Ray Lovejoy Scenografi Peter Lamont Specialdesign H.R. Giger (alien), Syd Mead (farkoster), Doug Beswick (vapen), Phil Noturo (vapen), Ron Cobb Musik James Horner Specialeffekter Stan Winston (alien), Doug Beswick Productions (miniatyrer), John Richardson, Norman Ballie, Robert Gavin. Med Sigourney Weaver Ellen Ripley Carrie Henn Rebecca ”Newt” Jorden Michael Biehn korpral Hicks Paul Reiser Carter J. Burke Lance Henriksen Bishop Bill Paxton Hudson William Hope löjtnant Gorman Jeanette Goldstein Vasquez. Producenter Gordon Carroll, David Giler, Walter Hill för Brandwyne för 20th Century Fox. Längd 2.17 Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-03-08.
När James Cameron bestämde sig för att göra en uppföljare till Ridley Scotts kritikerhyllade skräck-science-fictionfilm Alien (1979) var det inte för att göra en omtagning av denna, och kontrasten mellan den brittiskproducerade Alien och den USA-producerade Aliens är en intressant illustration av skillnaden i temperament mellan europeisk och amerikansk filmkonst.
Scotts film är långsamt berättad. Skräcken är inbyggd i de dubbeltydiga signalerna i berättandet och fördröjningen av avslöjandet av sanningen bakom orsakskedjan. Hos Cameron är så gott som alla premisserna för handlingen klara från början. Berättandet är rappt, ekonomiskt och skickligt i gedigen amerikansk actiontradition, där de psykologiska konflikterna är väl förberedda.
Alien ligger nära den komplexa kammarspelstruktur Scott utvecklade i sin debutfilm Duellanterna (The Duellists, 1977), medan Aliens otvetydigt är skapad med samma handlag som Camerons genombrott, The Terminator (1984), och lånar sin förebild från den amerikanska krigsfilmen (en grupp soldaters inre konflikter i mötet med fienden). Båda filmerna har, likt filmstilarna, sina olika förtjänster. De är bägge skapade med stilsäkert handlag av två av världens just nu mest visuellt begåvade regissörer.
Bildpoesins rytm och struktur må vara olika, men styrkan och suggestionskraften är densamma. Cameron tar över Scotts komplexa symbolik kring teknologisk, rationell, andlig ”renhet” kontra mänsklig, känslomässig, kroppslig empati samt ”moderskapet” till dessa motsatser, en komplex kod som inte bara uttrycks i handlingen utan även i dekoren. I Alien väcks besättningen på handelsrymdskeppet Nostromo (en referens till Joseph Conrad) ur sin nedfrysta hypersömn av skeppets livsuppehållande datasystem, kallad Mother, för att undersöka signalerna från ett främmande rymdskepp på den outforskade planeten LV426.
Det visar sig senare att besättningens arbetsgivare, rymdhandelsbolaget Weyland-Yutani Corporation, programmerat datorn att styra besättningen till LV426 för att hämta en mordisk, utomjordisk varelse man vill använda till militära ändamål. För att motivera och kontrollera besättningen har arbetsköparen skickat med en programmerad android, som fungerar som besättningens vetenskapsofficer och ständigt tillfrågade fadersfigur. Besättningen har egentligen bara funktionen som umbärlig föda för den mekaniskt perfekta varelse bolaget vill exploatera.
Rymdskeppets ”mor” och ”far” är alltså allt annat än närande och omvårdande moraliska föredömen. Tvärtom står de just i begrepp att offra sina ”barn” för att ersätta dem med en ny arvinge, en alltigenom hänsynslös och amoralisk mördare med osläckbar blodtörst. Det är en varelse passande för det rovkapitalistiska samhälle bolaget vill bygga. Mot planerna kämpar Ripley som den goda modern för att rädda de som räddas kan.
Scenografiskt uttrycks symboliken i det främmande rymdskeppets hotfulla dunkel, där interiören, designad av den schweiziske konstnären H.R. Giger, återkallar vaginala och falliska strukturer. Därifrån hämtas det onda ”barnet” till det ljusa moderskeppet för att växa med besättningen som näring. Det främmande rymdskeppet är moderskeppets dunkla dubbelgångare.
Alien-varelsen är en mekaniskt perfekt livsorganism (även den designad av H.R. Giger) med starkt falliska övertoner i huvudform och uttänjbara käkar. Gigers design spelar effektfullt på en blandning av organiska och metalliska strukturer. Den gestaltas som en själlös, bioteknisk upplaga av oss själva, både organism och produkt samtidigt – rymdhandelsbolagets och kapitalismens önskebarn. För Ripley blir varelsen mardrömsversionen av det barn hon förlorat genom sin långa tid i dvala efter händelserna i den första filmen. Hon måste stöta ut den ur det livsuppehållande systemet (rymdskeppet), likt en symbolisk abort, även till priset av att förstöra bolagets egendom.
Aliens blickar inte tillbaka på sin föregångare, utan förutsätter att publiken är bekant både med handlingen i Alien och – medvetet eller inte – med dess psykologiska implikationer. Handlingen tar vid där den första filmen slutar, men nu får Ripley, likt titelpersonen i Joseph Conrads roman Lord Jim, en chans till revansch. Där Weyland-Yutani Corporation, deras utsände lakej Carter J. Burke och deras mordiska skyddsling står för död, står hon för liv. Målet är att rädda den kommande generationen i form av den tuffa överlevaren ”Newt”.
Det är talande att Aliens ansluter sig till den långa rad av samtida filmer, som FLUGAN och DAY OF THE DEAD (för att nu välja filmer som ingår i vårens visningsprogram), i vilken mänskliga ”svagheter” (empati, solidaritet, kärlek) hotas av nihilistisk blodtörst – bokstavligen. På så sätt väver Cameron och hans likar samman den politiska och den personliga sfären i en gemensam kamp mot ett inhumant och groteskt samhälle byggt på perversa ideal. Det får sin mest drastiska representation i finalens dualistiska kamp mellan den goda modern (Ripley) och den onda (Alien-drottningen). Här finns också en feministisk aspekt eftersom det är genom att bejaka sina kvinnliga egenskaper som Ripley finner sin styrka.
För science fiction-älskaren är båda Alien-filmerna ett tecken på förnyelse av genren. Kanske kan vi äntligen ta farväl av pyjamasklädda gubbar som rapar kvasifilosofiskt nonsens och vars maskiner har som enda uppgift att vara mystiska. Här har såväl rymdskeppen som maskinerna och vapnen en både symbolisk, praktisk och berättande funktion, inte tomt spektakel. Ingenting av framtidsrekvisitan tycks heller ha höjt den mänskliga intelligensen märkbart. Tvärtom understryker särskilt Cameron glappet mellan mänsklighetens materiella bedrifter inom ekonomi och teknologi och den totala frånvaron av humanism och filosofisk reflektion över konsekvenserna av den aggressiva rymdkoloniseringen.
© Michael Tapper, 1988. Lunds Studenters Filmstudios katalog, våren 1988, s. 104–106.
