Snömannen

Storbritannien/Sverige/USA 2017. The SnowmanRegi Tomas Alfredson Manus Hossein Amini, Peter Straughan, Søren Sveistrup Foto Dion Beebe Klipp Thelma Shoonmaker Scenografi Claire Simpson Musik Marco Beltrami  I rollerna Michael Fassbender Harry Hole Rebecca Ferguson Katrine Bratt J.K. Simmons Arve Stop David Dencik Dr. Idar Vetlesen Chloë Sevigny Sylvia Ottersen Charlotte Gainsbourh Rakel Val Kilmer Gert Rafto James D’Arcy Filip Becker Producenter Tim Bevan, Eric Fellner, Peter Gustafsson, Robyn Slovo Produktionsbolag Another Park Film, Perfect World Pictures och Working Title Films för Universal Pictures Längd 1.59.

”Hva i alle dager skjedde her?” lyder rubriken på recensionen i norska tidningen VG (Verdens Gang) av den engelskspråkiga, internationella produktionen av Snömannen, baserad på Jo Nesbøs bästsäljande kriminalroman med samma namn från 2007 i serien om mordutredaren Harry Hole. Så gott som samtliga norska medier stämmer in, också i slutklämmen om att det här kunde man faktiskt gjort bättre själva, hemma i Norge. Den som sett Huvudjägarna (Hodejegerne, 2011), baserad på Nesbøs fristående thrillerroman från 2008, är benägen att hålla med.

Snömannen är en klassisk seriemördarstory med skräckgroteska inslag. Handlingen utspelar sig, som titeln antyder, på vintern, då snöfallet tycks trigga blodtörsten hos den skyldige. Ett antal kvinnor mördas, styckas och pusslas i några fall också ihop med snögubbar till något som ska föreställa sinnebilden av kvinnan som kyligt monster. Samtliga bär nämligen på en hemlighet: de har fött eller aborterat barn till följd av otrohetsaffärer.

I ljuset av de senaste decenniernas nykonservativa backlash, som ökat i styrka i spåren av näthatets och högerpopulismens framgångar, skulle det här upplägget kunna få något slags djupare undertext. Romanen skrevs emellertid för mer än ett decennium sedan innan kvinnohatet nått dagens stormstyrka –  något som förebådades i Stieg Larssons Millennium-trilogi – och författaren väljer i stället den klassiska konstruktionen med att förlägga rötterna till morden i ett barndomstrauma. Slående okomplicerat för en handling som annars vinnlägger sig om att vara just komplicerad i sin omsorgsfullt konstruerade labyrint av misstankar, följda av avslöjanden, som leder till nya misstankar, som leder till nya avslöjanden…

Det filmen gör är att gå vilse i Nesbøs labyrint, till den grad att även jag, som har romanförlagan i färskt minne, tappade bort tråden. Faktiskt undrade jag om filmmakarna läst samma bok, inte helt olikt intrycket av Alfredsons förra film, den lika förvirra(n)de TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY (2011). Dags kanske att omvärdera Alfredson som regissör. Berodde inte succén för Låt den rätte komma in (2008) snarare på John Aijvide Lindqvists välskrivna manus?

Snömannen är hur som helst ett kalkonkluckande haveri. Inte ens de starkaste Hollywoodmuskler i form av högt produktionsvärde, teknisk finslipning och stjärnskådespelare kan hjälpa denna oinspirerat manusförfattade och valhänt regisserade produktion. Den blir inte bättre av att man gjort om Norges mest älskade snut, Harry Hole – sliten, alkoholiserad, frånskild, ömsom förbittrad och hård, ömsom kärleksfull och skör – till en välgymmad, för att inte tala om välstajlad, snygging i Michael Fassbenders gestalt.

Lika skärande illa som Emily Blunts lyxmärkesklädda och pilatesslimmade alkisposör i KVINNAN PÅ TÅGET (THE GIRL ON THE TRAIN, 2016) är det inte, men illa nog när Holes sexigt designade tredagarsskäggstubb och sminkade rödkantning kring ögonen ska markera hans sociala förfall. Något bättre klarar sig Rebecca Ferguson som nybakad polis med ett igensopat och omsorgsfullt dolt förflutet. Fast vad hjälper väl det när samtliga i rollbesättningen ser ut att spela på rutin, utan någon större omsorg för personregin från Alfredson.

Resultatet svajar betänkligt mellan såväl scenerna som filmens skådespelare fram till det häpnadsväckande fåniga slutet.  Man frestas att parafrasera Winston Churchill och utbrista: Aldrig har så många talangfulla namn haft så lite att göra i en film. Helt bortkastade är bland andra Toby Jones, Chloë Sevigny och den underbara Jamie Clayton från SENSE8.  Det största offret är dock Val Kilmer, som inte bara ser ut och spelar som en bakfull Keith Richards, hans röst dubbas dessutom utan tillstymmelse till läppsynkning av en annan skådespelare .

Bäst klarar sig David Dencik, som med små medel gör sin osmaklige Dr. Vetlesen till en komisk krumelur mitt i det annars bedövande och ibland ofrivilligt skrattframkallande gravallvaret. Filmens föregivet rysningsframkallande story är så knasig i sig att den är i skriande behov av en självironisk glimt i ögat och några befriande komiska inslag.

Därför ter sig de återkommande närbilderna på snögubbar till ont förebådande toner på ljudbandet som en fatal missräkning. Liksom pusseldeckarintrigen i poliskläder påminner de  om att det vi ser egentligen bara är en lätt nydesignad variation på gamla genregrepp, litterärt med glansdagarna i mellankrigstiden och som audiovisuell dramatisering på tv under 1950- och 60-talen. Där och då hade Snömannen möjligen, säger möjligen, känts fräsch.

© Michael Tapper.  Endast på webben: michaeltapper.se 2017-10-13.