The Dear John Letter – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2024. Regi: Bill Watts. Med: Bill Watts, Clayre O’Brien, Frank Mair, Lawrence Ford. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.38.

Sexuella övergrepp skär djupa sår i själen som kan blöda under resten av livet. Det blir Malmö-baserade filmfotografen och regissören Bill Watts varse när han på en social mediesajt läser ett öppet brev till ”Dear John” från barndomsvännen Clayre.

Som musikproducent och rockbandsmanager var fyrtioårige John en lokal celebritet i London-stadsdelen Temple då Bill, Clayre och deras tonårspolare hängde hos honom i början av 1980-talet. Bakom stängda dörrar var han också grannskapets knarklangare och pedofil. En perfekt kombination för att hitta sårbara pojkar som inte för en sekund skulle komma på tanken att tjalla för polisen.

Alla utom Bill drabbades, härjades av depressioner och sjönk ner i missbruk. Med kameran som vapen söker Bill hjälpa sitt gäng att göra upp med det förflutna. Få dem att släppa skammens dödsgrepp. Och söka upp John – nu kring de 80 – för att ställa honom till svars.

Dokumentären kommer som en eftertanke till tsunamin av pedofilskandaler som skakat Storbritannien under de senaste trettio åren, flera av dem kring kändisar: rockstjärnan Gary Glitter, tv-kändisen Jimmy Savile, politikern Cyril Smith med flera. The Dear John Letter riktar ljuset mot skuggsidan. Pedofilen som undkom rättvisan. Brottsoffren som aldrig fick upprättelse.

Det sju år långa filmprojektet är beundransvärt. Människoödena vi möter sätter hullingar i hjärtat. Men frustrerande nog lyckas Bills regi och klippning aldrig ge någon riktig slagkraft åt deras sorg och ilska.

Berättarstrukturen är ofokuserad, distraheras ideligen av oväsentlig utfyllnad och sidospår. Alltför mycket tid spills åt gemytet i gängets möten, bilder på Bills surfande och föregivet meningsdigra bilder på hav och regnvåta rutor. Med tanke på den långa inspelningen är det förvånande att det färdigställda materialet blivit så tunt.

The Dear John Letter hade vunnit på att klippas om och klippas ned till ett koncentrerat format på under timmen. I nuvarande skick ser filmen mer ut som ett amatörjobb för den inre vänkretsen än en angelägen dokumentär för den stora biopubliken.