Red Joan – Michael Tapper

Storbritannien 2018. Regi: Trevor Nunn. Medverkande: Judi Dench, Sophie Cookson, Stephen Campbell Moore, Tom Hughes. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.50.

Brittiska spionfallet Melita Norwood (1912–2005), kodnamn Hola, rekryterades av mästerspionen Ursula Kuczynski, kodnamn Sonja, till sovjetiska underrättelsetjänsten NKVD (senare KGB) under sina fysikstudier vid Cambridge på 1930-talet. Samma tid och plats som ryssarna etablerade kontakter med de mer berömda Cambridge Five (Kim Philby, Guy Burgess med flera). Redan 1938 var MI5 henne på spåren, men av oklar anledning släppte de utredningen.

Först 1999 avslöjade pensionerade KGB-officeren Vassilij Mitrochin vidden av Norwoods spionage. Dokumenten hon smugglade ut under sitt arbete på det brittisk-kanadensiska atombombsprojektet, kodnamn Tube Alloys, var sannolikt avgörande för Sovjetunionens kärnvapenprogram. På grund av hennes höga ålder, då 87 år, valde emellertid de brittiska myndigheterna att inte väcka åtal.

Filmen Red Joan bygger på Jennie Rooneys roman från 2014 med samma namn och är en dramatisering ”inspirerad av verkliga händelser”. Resultatet är emellertid varken särskilt inspirerat eller trovärdigt. I en tidig scen dricker 87-årige Joan (Judi Dench) te med sin femtioårige son Nick (Ben Miles). Han är helt förbluffad över att hans mamma varit en övertygad kommunist. Alltmedan hon smuttar på sitt te ur en mugg med Che Guevara-motiv.

Resten av filmen är lika knasig. Begåvade unga fysikern Joan (Sophie Cookson) framställs som en tabula rasa utan psykologisk eller social bakgrund. Känslomässigt är hon ett rö för vinden, en lättmanipulerad ”nyttig idiot” för de ryska agenterna. Kvinnoporträttet tycks klonat från en korkad gammal B-spionfilm, och har ingenting med den intellektuellt skarpa och politiskt övertygade Norwood att göra.

Hur ett filmteam av idel begåvningar kunde välja att göra film av ett så torftigt material när den verkliga storyn är oändligt mycket bättre förblir en gåta.