The Bride! – Michael Tapper

BIO. SKRÄCKGANGSTERMUSIKALKOMEDI. USA, 2026. Regi, manus: Maggie Gyllenhaal. Med: Jessie Buckley, Christian Bale, Annette Bening, Jake Gyllenhaal. Åldersgräns: 15 år (ej granskad). Längd: 2.06.

Hundra år av ensamhet får Frankensteins monster, Frank (Christian Bale), att söka upp reanimationsforskaren Dr Euphronius (Annette Bening) i 1930-talets Chicago. Han suktar efter någon att dela sin levande död med. Varför inte det färska liket av gangsterbruden Ida (Jessie Buckley) i en grav runt hörnet?

Ida återupplivas som The Bride med en elektrisk ljusbåge mellan två kolstavar, samma teknik som var ljuskällan i dåtidens bioprojektorer. Sedan skjuter och dansar och knullar sig monsterparet – ömsom som Bonnie och Clyde, ömsom som Fred Astaire och Ginger Rogers – fram genom ett meta-Hollywood-trettiotal av neon och art deco. In och ut på biografer, jazzravepartyn i ruffiga gränder och flärdfulla societetsmingel.

Maggie Gyllenhaal har i The Bride! gjort en hybrid av dåtidens populära genrer: gangsterfilm, musikal, skräck och komedi. Kul som uppslag. Banal som film.

Som genrepastisch ser filmen ut att ha plockats från Baz Luhrmanns papperskorg för tjugofem år sedan. Postmodernt gräll i sin scenografiska lyxförpackning kring två endimensionellt tecknade huvudpersoner. Ytlig och slätstruken trots sina punkiga anspråk. Regin och klippningen håller tempot högt men saknar kraft i våldsinslagen, saknar den fantasi och elegans i musikalnumren som gjorde tidens mästerkoreograf Busby Berkeley till en stilbildare.

Många detaljer är bara poänglöst knäppa: Benings förment galna vetenskapskvinna är inte bara mildheten själv utan har även fått namn efter en antikgrekisk krukmålare. Penélope Cruz kriminalare Myrna Mallow blir ett dåligt skämt med sin omaka kombination av ett anglosaxiskt namn och en tydlig spansk brytning i talet. I marginalerna fumlar Gyllenhaal bort både sin bror Jake som filmstjärnan Ronnie Reed och sin make Peter Sarsgaard som Myrnas kollega.

För att vara en metafilm är The Bride! förbryllande okunnig om filmhistoria. I en scen hamnar monsterduon på en biograf som knasigt nog inte visar förebilden Frankensteins brud (Bride of Frankenstein, 1935) utan den helt orelaterade White Zombie (1932), dessutom i 3D (experimentkortfilmer med tekniken fanns, men långfilmer i 3D kom först på 1950-talet). Värst är nog Bales försök att härma Peter Boyles glansnummer som dansant monster till Irving Berlins jazzhit ”Puttin’ on the Ritz!” i Mel Brooks Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein, 1974), och han slutar inte vid några fumliga steg utan kör hela numret oavkortat och uselt.

Som feministisk knorr håller The Bride ett brandtal mot mäns våld mot kvinnor för en samling rika knösar på ett lyxhotell. Sedan skjuter hon en polis. Det utlöser ett uppror av gangsterposerande kvinnor med maskingevär. Chockerande endast i sin könspolitiska och konstnärliga kortslutning, lika passé som årets WUTHERING HEIGHTS.