BIO. ROMANTISKT DRAMA. Storbritannien/USA, 2026. Regi, manus: Emerald Fennell efter Emily Brontës roman, på svenska Svindlande höjder (1847). Med: Margot Robbie, Jacob Elordi, Hong Chau, Shazad Latif. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.16.
Emily Brontës Svindlande höjder är en häxblandning av romantikens känslostormar och den gotiska skräckgenrens mörka impulser och bestialiska övergrepp. Romanen publicerades 1847 till skandalskriverier men blev snart en klassiker om kärlek och klass. Få litterära huvudpersoner har blivit så omdiskuterade och analyserade som Cathy, kvinnan av börd, och Heathcliff, ”den mörkhyade zigenarungen” som är familjen Earnshaws stalldräng.
Deras heta känslor för varandra förgiftas av de stränga samhällsnormerna i den stund de blir vuxna. Då övergår barndomens lekfullt sadomasochistiska rollspel, där Heathcliff är Cathys slav i hemmet och hon är hans slav på deras fantasislott på Yorkshire-heden, i en grym vendetta av psykologisk krigföring. Cathy gifter sig rikt, men hon kan varken vara med eller utan Heathcliff, en plåga som slutligen driver dem båda i döden.
Regissören-manusförfattaren Emerald Fennell (Promising Young Woman) ser på papperet ut att vara det perfekta valet för en radikal nytolkning, inte minst efter sin andra film, överklassatiren Saltburn. Handlingen utspelas fortfarande i det sena 1700-talets Yorkshire, och Fennell följer mönstret från tidigare filmatiseringar genom att stryka romanens andra del om barnen i Cathy och Heathcliffs familjer. Nytt är att ramberättelsen med sina två tvivelaktiga berättare är borta liksom Cathys försupne och elake bror Hindley.
Landskapet har drag av fantasy, sannolikt inspirerat av Brontës barndomspoesi om sagovärlden Gondal, medan bondgården Wuthering Heights ser ut som ett förkrympt Draculas slott. Stämningen är ödesmättad på volym elva. Förtexterna med filmtiteln inom citattecken varslar om postmodernt självmål i ironi, och poplåtarna som klumpigt bryter in för att förvandla dramatiska ögonblick till musikvideor fortsätter i den andan.
Scenografin och filmfotot skriker förkonstling, bilderna är slående vackra men på ett sätt som får 1700-talsmiljöerna och kostymerna att se ut som de designats för reklambilder i Vogue. Margot Robbie och Jacob Elordi är så hårt stajlade som skönheten och odjuret – i några scener: Rödluvan möter Rasputin i en film av Baz Luhrmann – att det blir skrattretande. Filmens svepande tjurrusning genom storyn gör nyanser och fördjupning omöjliga, banaliserar rollfigurerna.
Berättelsen om Cathy och Heathcliffs är en av litteraturhistoriens stora olyckssagor. I motsats till huvudpersonerna i publikfriaren TITANIC går de inte segrande ur striden mot tidens könsroller och klasskillnader utan dukar under för dem. Fåfänga Cathy sviker Heathcliff för ett konvenansäktenskap med rike uppkomlingen Edgar (Shazad Latif). Heathcliffs klasshat blir så starkt att han enbart lever för att lägga Wuthering Heights i ruiner och krossa Cathys sköra familjelycka.
De är inte sympatiska men djupt mänskliga offer för sina svagheter och har därför fascinerat oräkneliga läsare i 178 år. Filmen reducerar dem till att enbart bli lustans lakejer. När vi i ett montage ser dem mötas för korta stunder av desperat sex i vackra modeplagg på heden, i en droska, i regn och dimma är det som att se påklädd porr, kroppar utan personlighet. Nej, 2026 års Wuthering Heights seglar aldrig upp till svindlande höjder, den störtdyker ner mot djupaste pekoral.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-02-12.