Obsession – Michael Tapper

BIO. SKRÄCK. USA, 2025. Regi, manus: Curry Baker. Med: Michael Johnston, Inde Navarrette, Cooper Tomlinson, Megan Lawless. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

Alla vill vi bli älskade. En del till den grad att drömmen om idealpartnern blir hela meningen med livet. Då väcks förstås frågan om hur man själv ska kunna matcha detta monster av perfektion.

Antikens ensammaste hjärta, Pygmalion, hittade lösningen genom att med sina egna händer skapa en gudomligt vacker kvinnostaty som väcktes till liv för att ge sig åt honom. Idag låter det som incel-drömmen om en välsvarvad kvinnokropp utan själ, utan egen vilja, fylld till brädden av blind kärlek. Eller åtminstone kåthet på högsta växel. Den drömmen slår in i Obsession.

Musikaffärsbiträdet Bear (Michael Johnston) trånar efter kollegan Nikki (Inde Navarette) fast vågar inte ens antyda sina känslor för henne. Hon vill däremot bara vara hans bästa kompis, inget mer – inte ens hans kk. Regissören och manusförfattaren Curry Baker (Milk & Serial på YouTube) lånar då förhäxningskvisten från fjolårets WEAPONS så att Bears längtan ska bli verklighet.

Som alltid i skräckfilmer ska man vara försiktig med vad man önskar sig. Nikki blir gränslöst turbo-kär i Bear, kan bokstavligen inte släppa honom från sitt grepp för en enda sekund. Inget får komma emellan dem, då blir hon ett rovdjur.

Obsession är en lysande idé, filmen ett ojämnt hastverk. Till att börja med är den halvtimmen för lång och omständlig. En skräckfilm ska vara stram, tajt och inte ödsla med sidospår eller dialog. Här pratas det så mycket och överflödigt att man får sår i öronen.

Skräckfilmer minns man för de visuellt sinnrika men ordlösa mardrömsscenerna. Duschmordet i Hitchcocks Psycho (1960). Slutuppgörelsen mellan Laurie och den maskerade mördaren i ALLA HELGONS BLODIGA NATT (Halloween, 1978). The Ring (Ringu, 1998) för scenen då spöket Sadako kryper ut genom tv:n för att döda en av huvudpersonerna. Obsession saknar en sådan höjdpunkt, och filmens bästa chockinslag punkteras av pladder.

Filmens kraftcentrum är Inde Navarette som kärleksmonstret Nikki, sekundsnabbt skiftande mellan förförisk charm och psykotiska utbrott. Hon är en bra bit mindre än Bear, men under raserianfallen växer hon till en övernaturlig kraft. Och med hjälp av henne uppfyller Baker skräckfilmens gyllene regel: vem som helst kan dö när som helst.

Som dejtfilm är filmen däremot katastrofal. Sällan har kärlek och sex skildrats så avtändande och hemskt. Kanske något för den som i fortsättningen tänker sova med händerna på täcket eller funderar på att gå i kloster.