How To Make a Killing – Michael Tapper

BIO. THRILLERKOMEDI. Frankrike/Storbritannien, 2026. Regi, manus: John Patton Ford efter Roy Hornimans roman Israel Rank: The Autobiography of a Criminal (1907) och filmatiseringen Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets, 1949). Med: Glen Powell, Margaret Qualley, Jessica Henwick, Ed Harris. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.

Öppningsbilderna skvallrar om att något har gått snett med denna nyinspelning av Roy Hornimans snart 120 år gamla kriminalroman Israel Rank. Huvudpersonen, här kallad Becket Redfellow (Glen Powell), ska just avrättas för mord i ett New York-fängelse och fiskar med sin livsberättelse efter sympati från en fängelsepräst – och oss i publiken.

Dödsstraffet är emellertid avskaffat sedan länge i New York, och den Oscar Wilde-inspirerade salongskomedin i romanen, filmatiserad 1949 på brittiska Ealing som Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets), har en sociopatisk huvudperson med nietzscheansk övermänniskofilosofi. Beklaga morden på en samling aristokratiska latmaskar, skitstövlar och fårskallar för att komma åt släktens förmögenhet? Ha, aldrig! Skryta är hans melodi.

I modern amerikansk tappning borde Becket ha porträtterats som en karismatisk Ripley med talang för att både bildligt och bokstavligen sprätta upp oligarkins nepo-babies. Och vem vill inte se det? Tydligen regissören och manusförfattaren John Patton Ford, som gjort Becket till en likable underdog med påklistrat samvete och känslighet.

Powell går vilse i rollen. Hans bländande charmtrollsleende från HIT MAN och THE RUNNING MAN stelnar till en osäker grimas som knappast övertygar eller förför någon av hans måltavlor.

Scentjuven blir i stället filmens megabitch Julia Steinway (Magaret Qualley). Hennes lustfyllt manipulativa framfart i överklassen har just den brutala samvetslöshet huvudrollen kräver. Fast så roligt tycker Patton Ford inte att vi ska ha utan förpassar henne till en krumelur i marginalen.

Den som sett klassikern Sju hertigar letar också förgäves efter en ersättare till Alec Guiness i rollerna som de åtta offren (en överlever), hans underbara lustmord på brittiska överklasstyper. De amerikanska motsvarigheterna är en parad av blekfisar med viss reservation för Ed Harris, som släktens tyranniske patriark Whitelaw, och hans motsats i allt, brodern Warren (Bill Camp).

Filmen glimtar till i två-tre ögonblick, som när släkten Redfellows svarta får, neo-hötorgskonstnären Noah (Zach Woods), kallar sig ”den vite Basquiat”. Men i How To Make a Killing är underbart kort, alldeles för kort.