The Running Man – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/THRILLER. Storbritannien/USA, 2025. Regi: Edgar Wright efter Stephen Kings roman med samma namn från 1982. Med: Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, William H. Macy, Emilia Jones, Michael Cera. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.13.

Framtidsvisioner är hyperboliska, gärna karikatyrartade bilder av samtiden. De två filmatiseringarna av Stephen Kings (alias Richard Bachman) roman The Running Man (1982) är slående exempel. Båda skildrar en post-apokalyptisk diktatur som använder titelns moderna gladiatorspel för att avleda undersåtarnas missnöje.

1987 års version är en tidstypisk, serietidningsgräll fantasi om den exceptionelle individens seger mot Det Elaka Systemet när Arnold Schwarzenegger med dumkvickheter och steroidpumpade muskler tar hem spelet och vinner megababen. Edgar Wrights (Last Night in Soho, 2021) nyinspelning håller sig däremot trogen Kings ruffigare slumskildring och kollektiva motståndskamp mot en genomprivatiserad värld med enorma klassklyftor under en allsmäktig mediekoncern.

The Running Man anno 2025 – året då den fyrtioplus-gamla romanen utspelar sig – handlar om utfattige och svartlistade fackföreningsmannen Ben Richards (Glen Powell). Dottern är dödssjuk och familjen har inte råd med medicin. Det tvingar honom att ta jobb som laglöst villebråd i en direktsänd gladiatorshow, där han under 30 dagar ska försöka undkomma att mördas av förföljande yrkessoldater.

Ingen har dittills överlevt för att kvittera ut den enorma prissumman. Övervakningssystemen är högeffektiva, och mediekoncernens AI-genererade propagandamaskin utmålar de tävlande som kriminella monster för att hetsa folk att ange dem mot betalning. Men hjälp väntar i en underjordisk motståndsrörelse och hos en underklass som ser showens tävlingsdeltagare som sina hjältar.

Ben Richard blir i charmknutten Powells gestalt en matinésnygg version av Jason Bourne, nu som spydig hämnare på en kapitalistisk tyranni och dess högerpopulistiska hatbudskap. The Running Man är kanske inte någon politisk gamechanger, men Hollywoodfilmens påverkan på amerikansk politik ska inte underskattas mycket tack vare sin genomslagskraft. Om det vittnar Ronald Reagans politiska karriär.

I dagens ideologiskt ombytliga politiska klimat kan Ben Richards – såvida filmen drar stor publik – bli en pop-politisk motståndssymbol av samma kaliber som Hungerspelens Katniss Everdeen och rånargänget i LA CASA DE PAPEL. En ”deplorable” som vänder sig mot ”deplorable”-massans manipulatörer med ett woke-ursinnigt fuck you, för att tala amerikanska.