Disclosure Day – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/KONSPIRATIONSTHRILLER. USA, 2026. Regi: Steven Spielberg. Med: Emily Blunt, Josh O’Connor, Colin Firth, Eve Hewson, Colman Domingo. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.25.

Nej, det är inte den ocensurerade sanningen om Epsteins nätverk för världens superrika pedofiler som avslöjas i Disclosure Day. Det hade varit långt intressantare än den här trista gamla konspirationssoppan – uttjatad redan på 1970-talet – om inspärrade utomjordingar på Area 51 och människor som kidnappats till dunkla experiment i främmande rymdfarkoster. Steven Spielberg och manusförfattaren David Koepp är två av Hollywoods högst betalda guldkalvar, fria att testa fantasins gränser, fria att göra något djärvt och oväntat. Och så väljer de att göra en trist repris på Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind, 1977).

Varningssignalerna kom redan i nätintervjuerna med Spielberg. Han tyckte det var absurt att designa nya rymdvarelser eftersom han påstod att vi redan bekantat oss med verkliga besökare. Bevisföringen var förstås anekdotisk. I kontrast till astrobiologiskt genomtänkta figurer som Rocky i HAIL MARY – se astrofysikern Neil deGrasse Tysons podcast STAR TALK den 7.4 2026 (gratis på nätet) – serveras vi därför datoranimationer av anatomiskt absurda fossil från 1900-talets mytflora.

Lika åldersmärkt och seg är intrigen. Tv-meteorologen Margaret (Emily Blunt) och cybersäkerhetsexperten Daniel (Josh O’Connor) ersätter Roy och Jillian i Närkontakt som rymdvarelsernas utvalda lärjungar. Deras slumrande barndomsminnen som labbdjur hos stjärnfararna (ingen anal probing, dock, det här är Spielberg) väcks till liv efter besök av några Disney-söta djur.

Nu ska de bli språkrör för en högre, snudd på messiansk, intelligens som vill bringa fred till en mänsklighet på tröskeln till undergång. Men godhet går förstås inte ostraffad i en ond värld. Hack i häl för att stoppa dem stormar Noah (Colin Firth) fram med en utomjordisk trolleristav och sin privatarmé från säkerhetsfirman Wardex. Hans motiv är att ”världen inte kan hantera sanningen”; vilket väcker frågan om hanteringen av sanningen om den stundande apokalypsen.

Det är överhuvudtaget något desperat med Disclosure Day. Långa stunder står handlingen still, och banaliteten i den tunna storyn gör sig påmind. Spielberg tar då till gamla UFO-klichéer som gigantiska symboler formade i sädesfält utan att de fyller någon som helst funktion i berättelsen. Och ibland är det som om kameran får spatt i snabba åkningar som inte heller de tycks motiveras av annat än att hålla åskådaren vaken.

Så långt, så långsökt. I brist trovärdighet och utan mycket till thrillerrysningar kan actionraffel alltid rycka in som filmens underhållande räddningsplanka. Det har varit en av Spielbergs paradgrenar, kanske allra mest nagelbitande i den vertikala biljakten i MINORITY REPORT. I jämförelse ter sig bil- och tågjakten i Disclosure Day som en antiklimax, slappt regisserad och klippt och utan några som helst nya grepp i ett klassiskt actioninslag som hängt med sedan filmens barndom.

Hur blir det då med filmens stora ”disclosure”? Och då inte bara avslöjandet av ”sanningen” om UFO-besöken som sedan 1947 ska ha dolts till och med för den amerikanska presidenten (vilket ska förklara Obamas omdiskuterade kommentar till sitt besök på Area 51). Utan filmens cliffhanger: frälsningsbudskapet från rymdprofeterna. Jag hade önskat att det var lika fyndigt som i Liftarens guide till galaxen (The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy, 1978–84), att livets mening är 42. Men tyvärr.