Project Hail Mary – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION. USA, 2026. Regi: Phil Lord & Christopher Miller efter Andy Weirs roman från 2021. Med: Ryan Gosling, James Ortiz, Sandra Hüller, Priya Kansara. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.37.

I chock vaknar Dr Ryland Grace – spelad med avspänd charm av Ryan Gosling – ur sin koma, ensam på ett rymdskepp. De övriga två i besättningen är döda. Phil Lord och Christopher Millers (LEGOFILMEN) filmatisering av Andy Weirs roman Project Hail Mary börjar in medias res, kastar in oss mitt i handlingen för att sedan pussla ihop bakgrunden.

Stilgreppet går tillbaka till Homeros Odysséen (Christopher Nolans filmversion kommer i sommar), och har återanvänts i flera tidigare rymdodysséer. Sakta minns Grace då han hämtades från sitt jobb som grundskollärare till forskningsprojektet Hail Mary – döpt efter en sista, desperat passning i amerikansk fotboll – för att med våld skickas på en självmordsexpedition till den sol-liknande stjärnan Tau Ceti, tolv ljusår från vår hemplanet.

Tau Ceti är något av en favorit hos science fiction-författare, mest känd från Ursula K. LeGuins roman De obesuttna (The Dispossessed, 1974). Här är stjärnan den enda med immunitet mot astrofagerna, mikroorganismer som hotar att släcka universums alla andra solar genom att parasitera på deras elektromagnetiska energi. Målet är att hitta hemligheten bakom Tau Caetis motmedel och skicka tillbaka det till jorden i moduler för att rädda vårt eget solsystem.

Liksom Robinson fick oväntad hjälp från Fredag, dyker den krabbliknande ”Rocky” upp med sitt rymdskepp från trippelstjärnan 40 Eridani, utsänd från sin planet med samma uppgift. Tillsammans ska de två nyfunna, intersolära vännerna, likt huvudpersonen i Weirs genombrottsroman Ensam på Mars (The Martian, 2011; FILMATISERAD 2015), science the shit out of sitt gemensamma problem.

Det som kunde blivit en apokalyptisk skräckfilm övergår nu i en buddy-komedi när Lord & Miller lättar upp med galghumor och slapstick i närkontakten av tredje graden mellan Grace och Rocky. Äntligen slipper vi den söndertjatade bilden av utomjordingen som antingen människoätande monster eller megaintelligent mästrare av mänskligheten. Den ansiktslösa ingenjören Rocky med fem lemmar och ett mineraliserat exoskelett ser kanske lite grådaskig ut vid första ögonkastet. Snart utmanar emellertid skådespelaren James Ortiz motspelaren Gosling som filmens stjärna genom att göra sin manuellt hanterade docka Rocky till Graces komiska sparringpartner med uttrycksfullt kroppsspråk och dråpliga repliker.

Det originella anslaget i Project Hail Mary blir ännu tydligare när man ställer filmen mot trailern till Steven Spielbergs kommande Disclosure Day. Där blandas gravallvar och religiös själfullhet när Emily Blunts tv-meteorolog blir utomjordingarnas profet på klickspråk i direktsändning. Här förenas två intelligenta livsformer genom humor. En betydligt lättsammare, för att inte säga roligare, närkontakt.

Mer tveksamma är återblickarna till hur Grace blir utvald, först som forskare, sedan som astronaut. Sandra Hüllers tillknäppta projektledare – uppväxt i Östtyskland förstås – försöker avväpna våra tvivel genom att betona snarare än släta över det absurda i situationen. Det hjälper knappast när några scener, som då Grace jobbar ensam i labbet med astrofagerna inför en publik av politiska höjdare, enbart framstår som korkade. Synd på denna annars så sympatiska film om hur universums räddare i nöden inte behöver vara några supervarelser utan två personer med samma rädslor och fumligheter som alla vi andra även när de uträttar hjältedåd.