Operation Napoleon

BIO. ACTION. Island/Tyskland, 2023. Regi: Óskar Thór Axelsson. Med: Vivian Ólafsdóttir, Ian Glen, Jack Fox, Atli Óskar Fjalarsson, Adesuwa Oni. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.53.

Operation Napoleon bygger på Arnaldur Indriðasons (Erlandur-deckarna) roman Napóleonskjölin (1999). Hade jag inte vetat det, skulle jag gissat på att man köpt något gammalt refuserad bokmanus av Nevil Shute eller Alistair McLean. Och låtit en AI programmerad med 1980-talets direkt-till-videorullar skriva manus.

Filmen har en stenkorkad story, perforerad som en sil med logiska hål och så förutsägbar att en inkontinent biobesökare kan gå på dass var femte minut utan att missa något väsentligt. En ofrivillig skrattfest om man är på det humöret; då får man roligt nästan jämt.

Den handlar om ett nazityskt plan som ett par veckor innan kapitulationen 1945 kraschar på den isländska glaciären Vatnajökull, ”stor som Wales” upplyser man oss om. 78 år senare ramlar skoterraceande buskillen Elías (Atli Óskar Fjalarsson) bokstavligen över planet. Han skickar bilder på sin upptäckt till syrran Kristin (Vivian Ólafsdóttir), en skärpt och sexig karriärtjej som hela Reykjaviks affärsvärld trånar efter.

I samma ögonblick landar en helikopter med CIA-officeren William Carr (Iain Glen från Game of Thrones, 2011–19) i spetsen för en privatarmé. De vill lägga beslag på planets hemligheter men gärna också tortera och mörda alla vittnen. Förena nytta med nöje, så som svinaktiga b-skurkar brukar göra.

Hur Carr luskat reda på platsen – flera tidigare expeditioner har gått bet – och i just detta ögonblick förblir en gåta. Lika gäckande som att Elías hittar en mobilsignal i den enorma ödemarken av is. Eller att Kristin inte fattar var hon ska söka sin bror trots att alla mobilfotograferade bilder kommer med karta och koordinater över platserna där de är tagna. Eller att den sävlige bonden Einar (Ólafur Darri Ólafsson), som hon tar hjälp av, egentligen är en stridsmaskin av Rambo-klass. Och så vidare.

Handlingen är så illa konstruerad att jag i tanken tvingas leta mig tillbaka till den påkostade svengelska actionkalkonen Slagskämpen (1984) för att hitta något liknande. Med undantag för att miljöerna är vackrare och de isländska skådespelarna bättre på engelska. Annars allt lika, också slutet som öppnar för en fortsättning, kanske en hel franchise kring trion Einar, Kristin och hennes pojkvän och högra hand Steve (Jack Fox), tänker man sig. Det är det oslagbart mest komiska av allt i filmen.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-08-18.