Van Helsing – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Stephen Sommers. Skådespelare: Hugh Jackman, Kate Beckinsale, Richard Roxburgh, David Wenham. Längd: 2:15.

Stephen Sommers, som med ekonomisk framgång stöpte om Karl Freunds atmosfärrika Mumien till intertextuell temaparkstur i actiontempo, har nu fått härja fritt med resten av Universals monstergalleri med rötterna i 1800-talets skräcklitteratur. Resultatet är hantverksmässigt dessvärre bara marginellt bättre än den på många sätt snarlika kalkonen The League. Några rysningar lär inte heller den här filmen framkalla, greatest hits-kollektionen till trots.

För monstren – Frankensteins monster, Dracula, Dr. Jekyll och Mr. Hyde, varulven – är nu inte längre några störande, sexuella mardrömsfantasier ur det kollektivt perversa, viktorianska omedvetna. I stället har de reducerats till att bli klumpigt datoranimerade, rörliga måltavlor i vad som förefaller vara en förlängd reklamfilm för ett nytt shoot’em-up-spel ur Playstations sortiment. Vid närmare betraktelse blir det faktiskt än mer beklämmande: Dracula (Richard Roxburgh) är en trist blekfis som mest gnäller över sin barnlöshet och datorskapelsen Mr. Hyde har blivit Shreks fulare kusin från landet.

Som retroteknologisk James Bond i det slutande 1800-talets värld under akut hot om vampyrinvasion har man gjort en babemagnet i Hugh Jackmans gestalt av den åldrade alkemisten Van Helsing ur Bram Stokers hans bästsäljarroman Dracula.

Nå, helt fritt ur Sommers fantasi är det inte taget, även om denne hävdar att han skrivit ett originalmanus till filmen. Mangakännare av serien om vampyrbekämparen Hellsing (!) kommer att känna igen en hel del, bl.a. att huvudpersonen är en del av en hemlig elitstyrka från Vatikanen och har en sexig och kampsportskunnig medhjälperska, som emellertid här i Kate Beckinsales gestaltning försetts med en absurd bordellutstyrsel direkt hämtad ur Jack the Rippers hetaste våtdröm. En viktig skillnad finns det dock: serien är bättre.