Två Tigerbröder – Michael Tapper

Frankrike/Storbritannien 2004. Two Brothers. Regi: Jean-Jacques Annaud. Skådespelare: Guy Pearce, Jean-Claude Dreyfus, Freddie Highmore, Moussa Maaskri. Längd: 1:49.

Med Björnen (1989) tog Jean-Jacques Annaud ett djärvt steg bort från sedvanan att på olika sätt förmänskliga eller sentimentalisera björnungen vars öde filmen handlade om. I Två tigerbröder förfaller han visserligen inte så långt att djuren börjar tala, men både telepati och en rudimentär förståelse människornas olika tungomål verkar finnas. Dessutom begår han den kardinalsynd man annars mest finner hos Disney, nämligen att deras rätt till liv och frihet står i direkt proportion till deras människovänliga kramgohet.

Vi ser dem följaktligen aldrig jaga och döda byten för att överleva, och de utgör sällan något hot annat än för både fula, skitiga och elaka människor – moraliskt eller bokstavligen. Goda människor får i stället titta djupt in i deras ögon för att utbyta ordlösa själfullheter med dem.

Själva handlingen och rollgalleriet är också högst välbekant känns gammaldags, sisådär en sextio år eller mer: Tigerbröderna Sangha och Kumal skiljs åt som ungar när föräldrarna skjuts, utsätts för både omsorg och djurplågeri hos olika människor för att slutligen återförenas. Under resans gång cirka 1920 i franska Indokina träffar de ett kolonialfilmernas klichégalleri: Den mytomspunne brittiske storviltjägaren (Guy Pearce), den kolonialistbyråkraten (Jean-Claude Dreyfus), hans orientaliske marionettregent (Oahn Hguyen) och den lille pojken (Freddie Highmore) som kan tala med djuren.

Filmen lever huvudsakligen på sitt naturfoto och de väldresserade tigrarna i nästintill sömlös samklang med datorbearbetad bildteknik. Men några tusen ord får man knappast av de ibland spektakulära bilderna, ofta knappt mer än korthuggna schabloner som vi hört många gånger förut.