Tusen månader – Michael Tapper

Frankrike/Belgien/Marocko 2003. Mille mois. Regi: Faouzi Bensaïdi. Skådespelare: Fouad Labied, Nezha Rahile, Mohamed Majd, Hajar Masdouki. Längd: 2:04.

Marocko under Ramadan 1981. Sjuårige Mehdi (Fouad Labied) och hans mamma Amina (Nezha Rahile) tvingas flytta från staden till farfar (Mohamed Majd) i en bergsby för att komma nära det fängelse där fadern Abdelkrim sitter inspärrad för politiskt oppositionell verksamhet. Mehdi har dock blivit inbillad att fadern åkt till Paris för att arbeta och fantiserar med hjälp av ett färgglatt kolapapper om Frankrike som ett landet Oz, alltmedan vi med hans ögon ser hur feodala hierarkier och tankemönster dominerar vardagen.

Marockanska Tusen månader har en annan inramning men berättelsen ligger hotande nära framförallt Kusturicas När pappa var borta: Den politiskt laddade tidsskildringen utgör enbart en vagt skymtande bakgrundsdekor till en lättsam berättelse med många utvikningar samt final i tokrolighetens tecken som en flirt med festivalpubliken i väst. Fokus ligger på en serie löst sammanhängande episoder om ett litet samhälle och dess invånare på gränsen mellan tradition och modernitet någonstans i nationens periferi. Allt skildrat ur en liten pojkes perspektiv och med tonvikt på det burleska snarare än det tragiska, socialt engagerade eller existentiellt grävande.

Filmen är mestadels välspelad. Hantverksmässigt godkänd. Inledningsvis med tät atmosfär. Men efterhand alltför ostrukturerad med sina många ovidkommande sidosprång och ovilja att på allvar konfrontera de problem som introduceras. Och huvudsakligen känns den centrala berättelsen bara alltför välbekant och sliten vid det här laget.