The Punisher – Michael Tapper

Regi: Jonathan Hensleigh. Skådespelare: Tom Jane, John Travolta, Will Patton, Rebecca Romijn-Stamos. Längd: 2:04.

En klassisk filmkliché: den sadistiske hämnarhjälten får en hund och blir en snäll, sadistisk hämnarhjälte (till skillnad från skurken som både saknar egen hund och dessutom gärna plågar hjältens). I årets filmversion av Marvel-serien The Punisher – minns någon överhuvudtaget Dolph Lundgrens Punisher från 1989? – har hjälten fått tre: relationsmisshandlade Joan (Rebecca Romijn-Stamos), ultrapiercade outsidern Spacker Dave (Ben Foster) samt det älskvärda fettot Mr. Bumpo (John Pinette).

Människor visserligen, men funktionen är densamma. Och som representanter för USA:s underklass, ett socialt alibi för Frank Castles (Tom Jane) – alias the Punisher – mordiska framfart mot nyrike gangsterbossen Howard Saint (John Travolta) och dennes kostymklädda slödder. Eller för att travestera ett klassiskt tunnnelbaneklotter: Det är inte de sociala orättvisorna som sådana Castle/Punisher vill åt, utan ett enskilt överklassvin personligen.

Revival alltså för hämnarfilmens guldålder: 1970-talet. Dirty Harry-Clint och Death Wish-Bronson skrattade bort mesigt liberala förklaringar om sociala orsaker bakom gatukriminaliteten och blåste helt enkelt bort skiten med Magnum-revolver. Då fastnade det filmiska hämnarskrattet i halsen med Taxi Driver, men i seriernas värld levde The Punisher gott ett drygt decennium efteråt.

The Punisher, modell 2004, är Dirty Harry med rundad topp. Lite mjukare i kanterna. Lite lättare att införa hos biopubliken. Var det tänkt. Men i USA talar de usla publiksiffrorna sitt tydliga språk. Och i Europa är det dumpningssäsong. Dags att flytta denna reaktionära våtdröm till dammigaste videohyllan och dess samhällsmyt till avdelningen för högerideologisk kuriosa.