Superhjältarna – Michael Tapper

USA 2004. The Incredibles. Regi: Brad Bird. Originalröster: Craig T. Nelson, Holly Hunter, Samuel L. Jackson, Jason Lee. Svenska Röster: Allan Svensson, Sara Lindh, Jakob Stadell, Rafael Edholm. Längd: 1:55 (inkl. förfilmen Hopp).

Superhjältarna svarar på den klassiska frågan om vad som händer med Superman, Batman och deras gelikar när de inte längre är unga, v-formade och beundrade. Regissören och manusförfattaren Brad Bird riktar, som i Järnjätten, åter sina kritiska blickar mot den nykonservativt präglade amerikanska efterkrigstiden för att göra stor familjeunderhållning. I den förra filmen handlade det om kalla krigets antikommunistiska paranoia. Superhjältarna är en studie i själsdödande konformism, ironiskt snarlik västpropagandans klassiska nidbilder av tillvaron i det forna Sovjetsamhället.

Det enda som gör att speltiden på nästan två timmar – inklusive förfilmen Hopp, som driver naivt glädjefnatt intill parodiskt groteskeri – känns lite i överkant är man, kanske som eftergift till Spy Kids-seriens framgångar, mot slutet hänger sig alltför mycket åt spektakulära explosionseffekter i Jerry Bruckheimer-stil. Klippningen är tät, actioninslagen kommer som rappt frammatade pärlor på ett band. Men vi har sett det så många gånger förut.

Filmen öppnar med en tillbakablick på superhjältarnas glansdagar i vad som inledningsvis ska se ut som repiga nyhetsfilmer på 16mm. Allt förändras emellertid när Bob Parr, alias Mr. Incredible (Craig T. Nelson/Allan Svensson), på en och samma gång stoppar en affärsmans självmordsförsök, jagar den franske superskurken Bomb Voyage och förhindrar en tunnelbaneolycka. Resultatet blir en flodvåg av stämningar mot både Mr. Incredible och andra superhjältar för skadegörelse, vållande av kroppsskada och hot mot den allmänna säkerheten.

Mediehysteri och politiskt rävspel leder fram till ett skyddsprogram som omplacerar samtliga supermänniskor till kontorsarbete och förortsliv mot kravet att de avhåller sig från alla slags hjältedåd i framtiden. Sisådär en femton år senare finner vi familjen Parr/Incredible vara en lätt dysfunktionell familj som alla andra. Den nu svårt ölmagsdrabbade Bob kör hålögd en alltför liten, Trabant-liknande bil efter en arbetsdag i den alltför lilla kontorskuben på försäkringsbolaget, vars affärsidé bygger på att till varje pris undvika hjälp och ersättningar till kunderna.

Hemma väntar hustrun Helen/Elastaflickan (Holly Hunter/Sara Lindh). Hennes livfulla ultrasmidighet har nu stelnat i deprimerande skolmöten och svällande ridbyxlår. Missanpassade barnen Violet och Dash lär sig att enbart se sina särskilda gåvor som en social belastning. Och vid middagsbordet tar alla ut sina frustrationer på varandra innan det yttre hotet från en ny superskurk vänder aggressionerna utåt.

Mörkt? Javisst. Underhållning? Den bästa som animationsfilmen har givit oss sedan Shrek. För liksom det gröna träsktrollets ilskna kamp mot sagoschablonerna, så visar Superhjältarnas familjeversion av X-men hur nära tragedi och komedi ligger varandra och hur stor humor kräver svart jordmån. Se bara den korta sekvensen när den Q-liknande superdräktdesignern E. (Brad Bird/Ewa Röse) föreläser om nödvändigheten av att avskaffa den tidigare obligatoriska superhjälte-manteln.