Strandvaskaren – Michael Tapper

Sverige 2004. Regi: Mikael Håfström. Skådespelare: Rebecka Hemse, Peter Eggers, Jesper Salén, Jenny Ulving. Längd: 1:43.

Att se Strandvaskaren är en märklig upplevelse. Man sitter nämligen hela tiden och väntar på en originell vändning som aldrig kommer. I stället serveras vi en timme och fyrtiotre minuter b-slasher av fyrkantigaste slag.

Inte oväntat handlar den om några tonåringar, som alla spelas av synbart oinspirerade och överåriga aktörer i 25-30-årsåldern, på en internatskola för överklasslödder (mestadels i alla fall) som det vilar en förbannelse över sedan några blodiga mord inträffade för exakt hundra år sedan. Den enkle bonden som begick morden – en vedergällning för andra, hemska brott, visar det sig – gick sedan ner sig i sjön vid skolan och blev strandvaskare (= vålnad av drunknad). Hundra år senare förvandlas skolan åter till ett slakthus.

I slow motion-tempo vevas slasherns alla stapelvaror fram, välbekanta och söndertröskade allt sedan succén för Alla helgons blodiga natt. Det var 26 år och hundratals klonkopior sedan. Håfströms film verkar inte ta någon notis om detta och hamnar därmed i den korkskalleklass som Scream-serien och andra skräckparodier har som favoritmåltavla: Slasherklonen som låtsas som om alla klichéerna är nya påfund och där alla i rollistan agerar som de aldrig har sett en slasherfilm.

Följaktligen skräms skolans underlivsfixerade mobbingidioter i tid och otid och får därför mot slutet en yxa i skallen för besväret. Kvar blir de introverta djupingarna som klarar skivan när den oförklarligt psykotiske tonårsslaktaren slutligen demaskeras. Och så har vi förstås den lilla förutsägbara knorren i slutet som öppnar för uppföljare.

Är detta verkligen Hollywoods nya svenska framgångshistoria? (Inspelningen av Derailed med Clive Owen i huvudrollen pågår.) Snacka om felsatsning av Miramax & co.