USA/Kanada 2003. Regi: John Woo.
Skådespelare: Ben Affleck, Uma Thurman, Paul Giamatti, Aaron Eckhart. Längd: 1:59.
Paycheck är en hit-parad av John Woos inarbetade stilgrepp sedan 35 år: slow motion-inslag med eller utan action, huvudfienderna i macho-poser med pistolerna uppkörda i varandras nunor, sakral musik som kontrapunkt till våldsinslagen och så förstås den obligatoriska inflygningen av en vit duva när skuld- och offertematiken ska dras till sin dramatiska spets hos denne troende katolik.
Dessvärre är greppen varken logiskt eller symboliskt integrerade i handlingen utan bara okänsligt påklistrade som ett säljande varumärke. Själva handlingen bygger nämligen på en typiskt nihilistisk och paranoid novell med samma namn av Philip K. Dick (Blade Runner, Minority Report). Resultatet är ett andligt och intellektuellt oförenligt lappverk i två delar berövad all dramatisk laddning.
Det börjar lovande på klassiskt Dick-manér med att filmens amoraliske huvudperson, Jennings (Ben Affleck), ännu en gång säljer sin skrupelfria uppfinningsförmåga som dataingenjör till storföretag ute efter att norpa konkurrenternas produktutveckling. Belöning: en saftig lönecheck. Pris: han måste bokstavligen låta utplåna minnena av sina arbetsinsatser genom att förstöra valda hjärnceller med laserteknik.
Denna sublima Faust-metaforik för en Prozac-generation på flykt undan alla existentiella kval klipps emellertid abrupt till filmens andra del. Då vaknar den minnesbefriade Jennings upp, berövad sin feta lönecheck på mångmiljonbelopp och som ångerfull syndabock i en konspirationsintrig konstruerad av skurkaktige storkapitalisten Rethrick (Aaron Eckhart).
Här återkommer samma fatala problem som i den nära besläktade Dick-filmatiseringen Total Recall: Stjärnans (då: Schwarzenegger, nu: Affleck) begränsade register förmår inte förmedla utvecklingssprånget från robotaktig bolagslakej till empatisk riddare i rättvisans tjänst. Inte heller finns det någon som helst personkemi med den talangmässigt bättre, kvinnliga motparten (då: Sharon Stone, nu: Uma Thurman).
Lösningen blir en stilmedveten regissörs (då: Paul Verhoeven, nu: Woo) snyggt förpackade men tomt ekande, mekaniska actionspeldosa av raffelepisoder.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-02-29.