USA 2004. Regi: Steven Soderbergh. Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Catherine Zeta-Jones, Julia Roberts. Längd: 2:05.
Steven Soderbergh visade med OCEAN’S ELEVEN (2001) en utsökt känsla för intelligent, lättsam komedi i kombination med fingerfärdigt spänningsberättande i kuppscenerna. Allt detta har gått förlorat i bioaktuella Ocean’s Twelve, som i stället blivit en uppföljare till det formellt onanistiska och ytligt Hollywood-parodierande lågbudgetexperimentet FULL FRONTAL.
Både den tajta berättarstrukturen och den obevekliga logiken som är nödvändig för att locka fram de rätta kittlingarna under de till synes omöjliga och spektakulära stölderna är som bortblåsta i film nr. 2 när experttjuvarna kring Danny Ocean (George Clooney) under dödshot tvingas ut på en stöldturné i Europa för att ersätta kasinoägaren Benedict (Andy Garcia) för kuppen i film nr. 1.
Ok, visst är Bendicts uppdykande mest en marginell förevändning för att sätta igång intrigen igen Men när det visar sig att denne redan fått full kompensation från försäkringsbolaget och bara har två loja livvakter för att backa upp sitt hot, då upplägget mest ut som ett latmansjobb på manussidan. Och intrycket av ett frånvarande manus består under hela Europatrippen, som blir en resa i den arroganta lojhetens tecken för samtliga både framför och bakom kameran.
Scener rullar på – segt och utdraget – utan att något särskilt händer, alltmedan de till synes semestrande skådespelarna leker i ett gränsland mellan image och skådespeleri. Kanske hade de kul med varandra under inspelningen, men vi har knappast särskilt roligt åt resultatet. Clooney och Pitt ska vara charmigt busiga, men lyckas mest bara posera lite självbelåtet. Och på samma sätt ska Matt Damon vara charmigt naiv och Julia Roberts vara… tja, Julia Roberts. I synnerhet ska sistnämnda vara ”sig själv” i scenen där hon skojar till det lite extra genom att bokstavligen utge sig för att vara Julia Roberts samtidigt som hon råkar på Bruce Willis i rollen som sig själv.
Referensen till Robert Altmans Spelaren (The Player, 1992), där Roberts och Willis i en film-i-filmen också leker med sina kändisprofiler tillsammans med resten av Hollywood, är definitivt medveten men också pinsam eftersom den så tydligt utfaller till Ocean Twelves nackdel. För deprimerande nog hamnar Soderberghs film obehagligt nära det just det självironiskt dumflinande men genombanala romantiska actionpekoral som Altman så träffande gör satir på.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-12-17.
OCEAN’S ELEVEN, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet.
