Jag är inte rädd – Michael Tapper

Italien/Storbritannien 2003. Io non ho paura. Regi: Gabriele Salvatores. Skådespelare: Giuseppe Cristiano, Mattia di Piero, Dino Abbrescia, Adriana Conserva. Längd: 1:50.

Trots Oscarbelöningen för Mediterraneo (1991) har ingen av Gabriele Salvatores efterföljande filmer fått svensk premiär förrän fjolårets festivaluppmärksammade ”Jag är inte rädd”, efter en roman av Nicclò Ammaniti. Här tonas genombrottsverkets inställsamt gemytliga turistbild av italienarna ned betydligt när det naturlyriskt fotograferade sensommarlandskapet i syditalienska Basilicata kontrasteras mot ett fruktansvärt brott som både bokstavligt och bildligt döljs under den idylliska ytan.

Året är 1978, men inte något av efterkrigstidens ekonomiska eller sociala utveckling tycks ha hittat till filmens avlägset belägna lilla by. Fattigdom och strikt patriarkal hierarki dröjer sig kvar hos såväl vuxna som barn. Huvudpersonen, 10-årige Michele (Giuseppe Cristiano), har fortfarande förmågan att nyfiket vilja undersöka sin spartanska och inte alltid särskilt välkomnande omvärld. Och han har också kvar sin naiva tilltro till vuxenvärldens godhet.

Kombinationen av dessa egenskaper ska visa sig förödande, och när Michele trots föräldrars och vänners svek ändå inte förmår göra annat än det han finner är moraliskt rätt så framstår han som en tragisk hjälte av klassiskt snitt.

Salvatores filmar berättelsen med stram enkelhet och självklara, bildpoetiska inslag som i sina bästa stunder har drag av Charles Laughtons Trasdockan (1955). Framförallt är det Micheles dagdrömmande utflykter på fälten kring byn som förvandlas till små bravurnummer för Italo Petricciones precist koreograferade kamera och Ezio Bossos nyansrika musik. Dessvärre hanteras de mörkare partierna betydligt mer valhänt, framförallt scenerna då Michele konfronteras med den svekfulla vuxenvärlden. Och slutet får fatalt nog inte den tragiska förhöjning som den symbolladdade berättelsen kräver.