Irreversible – Michael Tapper

Frankrike 2002. Irréversible. Regi: Gaspar Noé. Skådespelare: Vincent Cassel, Monica Belucci, Albert Dupontel, Jo Prestia. Längd: 1:35.

Förra årets skandalsuccé i Cannes är en bokstavligen oförglömlig film. Påträngande i sina närgångna, plågsamt utdragna våldsskildringar. Frenetisk i sitt bildberättande med ständigt roterande/åkande/jump-cut-irrande kamera som flera gånger tycks helt förlora intresset för var rollgestalterna befinner sig i rummet. Och så fragmentarisk i sin information under den baklänges berättade handlingens förlopp att åskådaren behöver åtminstone två föreställningar för att bena ut alla detaljer (jämför med Christopher Nolans mer lättillgängliga baklängeskronologi i Memento, 2000).

Irreversible är en prövning som fått många att vandra ut ur biosalongen, och den har enligt rapporter från andra länder avfärdats av både upprörda insändarröster och kritiker såsom pornografisk. Detta på grund av en cirka nio minuter lång, oerhört brutal våldtäktsscen som är så oförsonligt konsekvent genomförd och fysiskt äcklande att man måste fråga sig dels hur de indignerade rösterna kan komma på tanken att se den som sexuellt kittlande (d.v.s. det som är pornografins syfte), dels hur de tycker att en acceptabel våldtäktsskildring skulle vara. Eller menar man att sådana per definition ska censureras?

Själv anser jag att Gaspar Noé här gör det enda möjliga och visar övergreppet inte som en på något sätt sexuell handling utan som en förnedrande misshandel som märker offret för livet. Här finns inga tveksamheter, inga förmildrande omständigheter, inga klipp som skonar åskådaren och därmed tonar ned eller rent av slätar ut det som händer. Vi tvingas genomlida hela förloppet med offret och bevittna dess ohyggliga konsekvenser, en skärseldsprövning som endast en psykopat skulle komma på tanken att finna lockande.

Tveksam är däremot öppningsscenen på bögklubben Rectum, dit två av huvudpersonerna (Marcus, spelad av Vincent Cassel, och Pièrre, spelad av Albert Dupontel), sökt sig för att hämnas på våldtäktens förövare, som med osmaklig skämtsamhet försetts med smeknamnet Le Tien (”Binnikemasken”, spelad av Jo Prestia). Där tidigare skildringar karikerat homosexuella som veka, dekadenta missfoster slår Irreversible över i en nidbild av bögar som sadomasochistiska rovdjur. Deras tillhåll, Rectum, tycks närmast inspirerad av Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar (1975), ett underjordiskt helveteshål av bibliska dimensioner där sex är så oupplösligt är förknippat med våld att vi ser män (däribland den snabbt förbiskymtande regissören själv!) öppet onanera till brutal misshandel.

Tillsammans med avslutningsscenens symbolmättade antydan om det heterosexuella barnalstrandets gudomlighet till tonerna av Beethoven, ger det filmen en besk eftersmak av fundamentalistkristen högerpropaganda. Samtidigt ger Noé också en helt annan tolkningsmöjlighet av våldshändelserna, en som leder tillbaka till de föregivet rättfärdiga hämnarna Marcus och Pièrre – bägge rivaler om våldtäktsoffret Alex’ (Monica Belucchi) gunst – själva och deras långdragna konkurrens om vem som kan prestera bäst i sängen. Deras machopräglade, infantila tvekamp tycks i sina aggressiva undertoner och sin reduktion av Alex till könsobjekt ger en föraning om och ligger i linje med de kronologiskt efterföljande skildringarna av våldtäkten och Rectum.

Irreversible är problematisk, motsägelsefull, ideologiskt grumlig och bitvis djupt oroande men till både formspråk och skådespelarprestationer också konstnärligt kraftfull och engagerad som få andra filmer. Inte minst demonstrerar den filmkonstens kvardröjande och enorma uttrycksmöjligheter, ljusår från det strömlinjeformade bildspråk som vanligen dominerar biograf, tv och andra visuella medier. Därför förtjänar den också att få en biopublik som ser bortom skandalskriverierna.