I, Robot – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Alex Proyas. Skådespelare: Will Smith, Bridget Moynahan, James Cromwell, Alan Tudyk. Längd: 1:55.

Redan i början av 1940-talet ställde den då 20-årige amerikanske kemistudenten och begynnande science fiction-författaren Isaac Asimov upp robotikens tre lagar: 1. En robot får inte skada en människa eller genom overksamhet orsaka att en människa kommer till skada. 2. En robot måste lyda en order från en människa, såvida den inte kommer i konflikt med den första lagen. 3. En robot måste skydda sin egen existens så länge detta inte kommer i konflikt med den första eller andra lagen.

Denna till synes heltäckande logik för människans skydd mot sin egen, maskinella avbild blev inte bara utgångspunkten för åtskilliga av Asimovs framtidsnoveller – numera samlade i The Complete Robot (1982) – utan också en inspirationskälla för dagens forskning kring artificiell intelligens och kognition. uppmuntrad av framgången för författarkollegan Arthur C. Clarke och regissören Stanley Kubricks intellektuellt mogna sf-epos ÅR 2001 – EN RYMDODYSSÉ (2001: A Space Odyssey, 1968) arbetade han i början av 1970-talet även på en film med utgångspunkt i robotiklagarna.

Den filmversion som nu säger sig vara ”suggested by Isaac Asimov’s book” har emellertid inte behållit mycket av författarens tankegods, förutom ett par filosofiskt trevande scener mellan Bridget Moynahans robotpsykiater och Alan Tudyks känslomässigt programmerade robot, ”Sonny”. Huvudsakligen ser dock I, Robot modell 2004 ut som en typisk actionrulle i blockbusterklassen för sommarrelease:

Will Smiths melankoliskt poserande enstöringssnut får naturligtvis alla sina paranoiafantasier om livsfarliga robotar besannade, alltmedan han slåss mot en oförstående omvärld av motvilligt upptinande karriärskvinnor med bitchstuk och oförstående befäl som drar in hans polisbricka på order av storföretaget bakom robottillverkningen. Efter en massiv eldstrid, gigantiska explosioner, spektakulära stunts och ett högt dödstal får han förstås rätt och hela jordens tacksamhet. Så har ju den standardmässigt pubertala revanschfantasin i monsterskala sett ut nu i dryga två decennier på vita duken.

Mycket krut har alltså spillts på visuella effekter och scenografi, bådadera starka egenskaper hos den bildbegåvade regissören Alex Proyas (Dark City, 1997). Manuset tycks däremot aldrig ha lämnat skisstadiet. Själva thrillerintrigen är suddig i konturerna; riktigt vad den globalt omfattande konspirationen med huvudsäte i Chicago år 2035 egentligen syftar till förblir oklart.

Den logiska kortslutningen hos den konspirerande superhjärnan har dessutom hämtats ur John Carpenters betydligt mer underhållande rymdkomedi Dark Star (1974) – gjord på en budget motsvarande Will Smiths kafferast. Och de personliga motiven hos huvudpersonerna är – filmens psykologiserande intrig till trots – milt sagt motsägelsefull och tillrättalagd för den nyckfullt ombytliga snarare än logiskt följdriktiga händelseutvecklingen.

Isaac Asimovs ambitiösa författarskap väntar därför fortfarande på någon som kan göra honom rättvisa på film, någon som inte bara tar genvägen ”suggested by” utan faktiskt ägnar tid åt att sätta sig in i hans vetenskapsteoretiska idévärld.