Hotet – Michael Tapper

Sverige 2004. Regi: Kjell Sundvall. Skådespelare: Shanti Roney, Stefan Sauk, Maria Bonnevie, Dejan Cukic. Längd: 1:43.

Sundvall, Sauk & Co. har fått sitt manus godkänt av försvarsmakten, som i gengäld ställt upp med allehanda rekvisita inklusive JAS-planen nödvändiga för handlingen. Till denna produktplacering i elefantiasisklassen har man kokat ihop en film av de flesta stapelvarorna från kalla krigets spionthrillers: Den militära superhemligheten (programvaran EWS till JAS’ vapensystem). Den patriotiske men familjekäre vapenexperten (Shanti Roney). Den psykopatiske spionen (Dejan Cukic) som ska få experten att stjäla hemligheten genom att ta dennes alltigenom älskvärda IKEA-familj (Marie Bonnevie, Axel Zuber) som gisslan. Bäste vännen (Peter Franzén) som dödas av spionen och hans anhang och därmed ökar på expertens redan överlastade skuldkomplex. Med mera. Med mera.

Försöket att ge filmen en lite modernare förpackning med musikunderstödda känsloscener av skuld och försoning, en sårbar och lätt neurotisk manlig hjälte eller den sista knorren på spionspåret blir påklistrat – en nypa relationer med Dr Phil-komplikationer, lite jämställdhetsstuk på mansbilden och en förment klurig omkastning på slutet. Och när man sedan slänger in två generationer Hamilton i lätt förklädnad (Peter Haber, Stefan Sauk) så hänger man sig åt desperat publikfrieri.

Det som delvis räddar filmen – och Sundvalls övriga produktioner med för den delen – är hans hantverkskänsla, hans ibland effektfulla kamerauppställningar och dynamiska klippningsteknik. Men med ett så rutinmässigt, klichémättat manus och knappt godkända rollinsatser blir filmupplevelsen ändå lättförglömlig. Hotet sällar sig därför till raden av svenska actionsatsningar – den här gången med en nota på 30 miljoner – som redan i sin samtid har ett föråldrat upplägg, actioninslag som aldrig engagerar och en dialog som enbart är uthärdlig när den begränsas till korthuggna kommandofraser.