Hajar som hajar – Michael Tapper

USA 2004. Shark Tale. Regi: Vicky Jenson, Bibo Bergeron, Rob Letterman. Röster i originalversionen: Will Smith, Robert De Niro, Renée Zellweger, Angelina Jolie. Svenska röster: Daniel ”Papa Dee” Wahlgren, Allan Svensson, Sara Sommerfeld, Rachel Mohlin. Längd: 1:30.

Hajar som hajar är DreamWorks andra datoranimerade långfilm för året i den upptrappade konkurrensen med Disney/Pixar, och liksom tidigare premiärsatta Shrek 2 bygger den på en uppsjö ironiska referenser till sagoschabloner och filmhistorien: De korallrevsterroriserande gangstervithajarna ser ledmotivet till Hajen som sin nationalsång, Gudfadern snurrar på grammofonen i maffiabosshajen Don Linos tillhåll i vraket efter Titanic, huvudfisken Oscar jobbar på en valtvätt till discomusiken ur Car Wash och eftersom samtliga inblandade är fiskar tvingas Don Linos handgångne bläckfisk förklara sig när han hotar med att låta ett kidnappningsoffer ”sova med fiskarna”. ”De döda, alltså”, lägger han till.

Dessutom har de viktigaste karaktärerna fått drag av skådespelarna som gör deras röster: den karriärlystne putsarfisken Oscar är en karikatyr av Will Smith, Don Lino är De Niro med ett stänk Marlon Brando, den fatala Lola har fått Angelina Jolies överdimensionerade läppar, igelkottsfisken Sykes bär Martin Scorseses buskiga ögonbryn o.s.v.

Problemet är att alla dessa referenser helt går barnpubliken förbi (och förstås helt förloras i den svenska dubbningen) samtidigt som filmen inte serverar mycket annat för dem i humorväg. Och när referenserna utgör den samlade humorn snarare än att vara ett verktyg för den, blir filmen knappast heller någon skrattfest för de vuxna. Särskilt som det bitande svarta stråket från Shrek-filmerna har ersatts med just den menlösa sentimentalitet som Disney ofta tillgriper.

Ta till exempel scenen när Don Lino på en restaurang ska demonstrera den rätta rovdjursmentaliteten för sin tjuren Ferdinand-liknande vegetarian till son, Lenny. Ur sin förrätt hämtar han en räka som med en hjärtknipande historia om sin familj av tusentals barn försöker vädja för sitt liv…och så släpps räkan fri av Lenny under Linos uppgivna suckanden. Det blir inte ens rörande, enbart lamt och fantasilöst – ett omdöme som tyvärr kan stå för hela denna annars vältecknade och talangspäckade produktion.