Galen i kärlek – Michael Tapper

USA 2003. Something’s Gotta Give. Regi: Nancy Meyers. Skådespelare: Jack Nicholson, Diane Keaton, Keanu Reeves, Frances McDormand. Längd: 2:08.

Galen i kärlek är ännu en romantisk komedi av Nancy Meyers, som verkar ha specialiserat sig på området med bl.a. Brudens far (1991), Föräldrafällan (1998) och Vad kvinnor vill ha (2000) på meritlistan. Liksom i sistnämnda film befinner vi oss i ombonad Sköna Hem-miljö hos samhällets materiella lyckobarn för att bevittna en sockrad könskamp mellan två skådespelare som tycks spela sig själva – eller åtminstone i roller nära deras stjärnimage på film.

I Vad kvinnor vill ha drabbade således den pojkaktige spjuvern Mel Gibson samman med präktiga, duktiga Helen Hunt. Nu, i Galen i kärlek, går matchen mellan horbocken Jack Nicholson och genomneurotiska kontrollfreaken Diane Keaton. På affischen möter vi dem familjärt som ”Jack” och ”Diane”. Han är den oansvarigt livsnjutande, okultiverade skivbolagsdirektören Harry Sanborn, som enbart söker tillfälliga förbindelser med kvinnor som är minst trettio år yngre än hans 63. Hon är den isolerade, framgångsrika Broadwaydramatikern Erica Barry, som håller livet på armlängds avstånd med stramt bildad besserwissermentalitet.

Deras kollision inträffar när Harry anländer till Ericas storslagna skrivarlya vid havet för en helg i kåthetens tecken med hennes trettioåriga dotter. Dessvärre hinner han inte ens ur skjortan förrän hans fyrtio år av utsvävningar tar ut sin rätt; han får en mindre hjärtinfarkt och tvingas av den lokale läkaren att stanna kvar för att återhämta sig hos den först motsträvige men, förstås, sedan alltmer pilskt fascinerade mamman.

Några småputtriga skämt om gubbsjuka, Viagra och fri sex-generationens återfall till småborgerligt pryderi kan Meyers kassera in under Harrys konvalescens. Och ämnet om äldre människors kärleksliv – annars i stort sett bannlyst från filmduken – är onekligen värt att utforska. Dessutom är Nicholson och Keaton så pass slipade veteraner att de nästan inte kan annat än underhålla, även om de, som här, motarbetas av en tämligen banal förpackning.

För motarbetade blir de rejält, inte minst av filmens totala förutsägbarhet i alla dramatiska vändningar redan från bildruta 1. Meyers har ju trots allt återanvänt receptet från tidigare filmer. Hon kan eller vill helt enkelt inte spetsa till, låta konflikterna få huggtänder, för att göra filmens kärlekshistoria till en mörkare kamp mot de destruktiva könsroller som genomsyrar hela samhället. Det är synd eftersom den slutliga föreningen mellan det till synes omaka paret då hade kunnat bli en stor upplevelse, både som romans och komedi. En triumf blir ju så mycket större om den inträffar efter verkliga uppoffringar.

I stället utmynnar filmen i en slapp backlash-sensmoral om att kärlek måste accepteras som ett irrationellt vapenstillestånd mellan könets fångar – män, som inte kan bli annat än förväxta grabbar, och kvinnor förutbestämda att agera som deras ständigt förlåtande mammor.