USA 2004. Dodgeball
– A True Underdog Story. Regi: Rawson Marshall Thurber. Skådespelare: Vince Vaughn, Ben Stiller, Rip Torn, Christine Taylor. Längd: 1:33.
Äntligen en intelligent fars som inte bara siktar utan också träffar riktigt lågt – såväl bakom pannbenet som på torson. Inledningen, då premisserna och karaktärerna introduceras, är lite väl trevande och omständlig, men när huvudpersonerna väl börja träna inför Dodgeball-turneringen får filmen upp ett bättre tempo som håller fram till slutet.
Medelålders slackern Peter LaFleur (Vince Vaughn) ser sitt Average Joe-gym för diverse udda existenser hotat av konkurs och utförsäljning till värsta konkurrenten, den extremnarcissistiske gymkedjeägaren White Goodman (Ben Stiller), som vill förvandla stället till en parkeringsplats. Lösningen blir att ställa upp i USA-mästerskapen i Dodgeball (på skolgymnastiksvenska ofta kallat Spökboll), där prissumman exakt överensstämmer med det belopp man behöver för att rädda gymmet.
Stiller lägger som vanligt in sin toppspeedade överspelväxel, men får tack och lov ett begränsat utrymme till fördel för Vaughns ultracoola huvudperson. Den som dock stjäler filmen från de båda kontrahenterna är Rip Torns mytomspunne men nergångne Dodgeball-legend Patches O’Houlihan. Hans stålsättande träningsmetoder med hjälp av bland annat skiftnycklar och innötning av spelets fem nyckelord – varav nummer ett och fem är ”dodge” (väja undan) – tillhör filmens höjdpunkter.
Förebilder till Dodgeball är sportfarser som hockeyklassikern Slagskott (1975) och Hong Kong-producerade kung fu-fotbollsfilmen Shaolin Soccer. Det märks inte minst i den groteska Dodgeball-finalen, där våra hjältar möter skräckinjagande motståndare som ultralågpannade Lumberjacks, aerobics-militanta Skillz That Killz och tyska Blietzkrieg under coachning av Baywatch-köttpaketet David Hasselhoff.
Ingenting för bräckliga själar alltså men väl en högtidsstund för finsmakare av sublim grovkornighet.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-10-01.