Den siste samurajen – Michael Tapper

USA 2003. The Last Samurai. Regi: Edward Zwick. Skådespelare: Tom Cruise, Ken Watanabe, Hiroyuki Sanada, Timothy Spall. Längd: 2:34.

Den siste samurajen utspelas några år in i Meijiperioden (1868-1912), då Japan öppnade sina gränser och genomgick en snabb och bitvis kaotisk omvandling från feodalt jordbrukssamhälle till modern industristat med valda parlament och regeringar. Hit anländer 1876 en av den amerikanska arméns indiankrigsveteraner, kapten Nathan Algren (Tom Cruise), för att ta anställning som den japanska regeringens militärinstruktör.

Den västerländska kolonialismen är i sin glans dagar, och dess rasistiska världsbild genomsyrar självklart Algren. Hans uppdrag är att besegra upproriska samurajer i bergen under länsherren Katsumotos (Ken Watanabe) ledning – med verklig förebild i Saigo Takamoris revolt 1877 i provinsen Satsuma – något den försupne och av massakerminnen skuldtyngde Algren betraktar som en snabb expeditionsaffär mot ”vildar med pilbågar”. Men som i så många postkoloniala filmer (Huvudjägarnas konung, Dansar med vargar med flera), så är det just hos denne ”ädle vilde” som hjälten finner den moraliska resning, livsvisdom och harmoni han saknar i sitt eget samhälle.

Edward Zwick (Glory, Höstlegender) film kunde ha blivit en spännande berättelse om en dramatisk brytningsperiod i Japans historia, då moderniseringens intåg gick oerhört snabbt och brutalt fram. I stället fastnar den historiska fascinationen vid en i och för sig detaljrik och vacker rekvisita och scenografi. Men sin förmenta efterforskning till trots har Zwick inte förmått mycket mer än en romantiserande exotisk turistbroschyr och några slappa bildcitat ur Akira Kurosawas samurajfilmer tillika menlösa stölder av Sam Peckinpahs slow motion-montage under de stiliserat koreograferade krigsscenerna.

Berättelsen kantar också snabbt över till en absurd fixering vid en historiekitschigt stajlad Tom Cruise, som utan nämnvärd trovärdighet först poserar som försupen och politiskt korrekt skuldtyngd indianmördare och sedan som underbarn i samurajernas stridsteknik och bushido-filosofi. Filmen räddas dock bitvis av de genomgående utmärkta birollsinnehavarna, framförallt Ken Watanabe som melankolisk upprorsledare, Hiroyuki Sanada som lågmält kraftfull samurajänka och Timothy Spall som viktoriansk fotograf i kulturell exil.