De barbariska invasionerna

Kanada/Frankrike 2003. Les Invasiones barbares. Regi: Denys Arcand. Skådespelare: Rémy Girard, Stéphane Rousseau, Marie-Josée Croze, Dorothée Berryman. Längd: 1:39.

I Oscarbelönade De barbariska invasionerna återknyter Arcand bekantskapen med det nihilistiska salongsvänstergäng ur 68-generationen som han introducerade i sin tidigare festivalsuccé, Det amerikanska imperiets fall (1986). Sjutton år senare är deras bekväma frikoppling mellan radikal tankeverksamhet och narcissistisk livslättja närmast total.

Trots en föregivet frivol hållning till sex och droger, så är det en samling präktiga småborgare som mer eller mindre begåvat vitsande paraderar förbi kameran. (Förvånande nog tycks de däremot aldrig ha hört talas om rock’n’roll, endast ”seriös” musik klingar som själfullhetskliché på ljudbandet.) För talande – läs: självförälskade, tomt pladdrande – huvuden är vad både den här filmen och dess föregångare erbjuder i övermått. Har Arcand möjligen missat den gamla filmmaximen ”show, don’t tell”?

En ”-ism”-dropping av allt mellan existentialism och dekonstruktivism ska demonstrera något slags intellektuellt tankeliv hos denna generation som gjort allt, sett allt och vet allt. Men det står omedelbart klart att ingen djupare visdomsprocess har inträffat mellan deras registrering av kunskapen och nu glappande käftar. De vet egentligen mindre än sina alienerade, knarkande, äventyrssökande, kapitalistsmarta barn.

De yttre premisserna är nog så provokativa för en svidande uppgörelse med denna självförhärligande generation: Den mest entusiastiske horbocken från Det amerikanska imperiets fall, Rémy (Rémy Girard) ligger för en smärtsam död i cancer på ett nergånget, offentligt sjukhus i Montréal. Hans framgångsrike börsmäklare till son, Sébastien (Stéphane Rousseau), anländer och mutar sig igenom det korrupta välfärdssystemet för att ge sin kyligt krävande far en behaglig lyxdöd i privatrum.

Efter lite frasradikala utfall mot sonens yrkesval och tjocka plånbok gör Rémy sig snabbt hemmastadd i sina sista hedonistiska utsvävningar: en rosendoftande vandring på minnenas stig och en plötsligt generös känslosamhet med benägen hjälp av tillkallade vänner samt smärtbefriande heroin som sonen ordnat via älskarinnan Dianes (Louise Portal) knarkande dotter Nathalie (Marie-Josée Croze).

Snart står det dock klart att istället för dramatisk tillspetsning, social analys och ångestladdade konfrontationer väljer Arcand såpoperaalternativet med fatalistisk låtsasvisdom, tårdrypande sentimentalisering och snabbterapeutiska försoningar. Till och med Rémys nykoloniala utfall mot det hotande barbariet från ”muhammedaner” till bilder från den 11 september 2001 tycks ha regissörens tysta medgivande.

Det som först såg ut att bli vidräkning förbyts snart i ett försvarstal för Arcands egen generation. Som enda – bokstavligt och bildligt – stum anklagelse mot denna kväljande (själv)rättfärdighetsorgie dröjer sig heroinisten Nathalies genuina livssmärta, nödtorftigt dold bakom ett blaserat kroppsspråk och blick i Marie-Josée Crozes lysande rolltolkning.