Regi: David Twohy. Skådespelare: 
Vin Diesel, Keith David, Judy Dench, Karl Urban. Längd: 1:55.
David Twohy försöker med Chronicles of Riddick att med högre budget och en mer prestigefylld rollista skapa en ny franchise för sin actionfigur Richard B. Riddick, som i Vin Diesels gestalt gjorde lågbudgetfilmen Pitch Black (2000) hyfsat framgångsrik. Men få filmer kan som denna demonstrera att budgetens storlek knappast står i proportion till det filmkonstnärliga resultatet.
För snarare än att vidareutveckla några av de få unika drag som fanns i den första filmen, så faller Twohy och hans medförfattare tillbaka på en klichésoppa från 1980-talets übermenschaction i ett landskap som möjligen kunde gjort sig på ett taskigt hårdrockalbum från mitten av 1970-talet.
Diesel sällar sig lite senkommet till de lika Michelingubbsformade vapenbröderna Stallone, Schwarzenegger och Willis – med rätt att narcissistiskt posera i olika muskelbyggarposer, grymta sunkiga oneliners och mekaniskt slakta skeppslaster av anonyma motståndare i en fantasilös handling totalt befriad från all logisk och fysisk rimlighet.
Den tunnkavlade handlingen går i korthet ut på att de uttalat fascistiska Necromongerna ställs mot ensamme övermänniskan Riddick, vars stridsrop skulle kunna hämtas från introduktionskursen till Waffen-SS: ”Vem är den bästa mördaren?”
Kort sagt: Rambo i rymden. Inga överraskningar. Förutom det profilerade hakkorsstuket i sensmoralen förstås. Sieg urrrk.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-08-20.