Big Fish – Michael Tapper

USA 2003. Regi: Tim Burton. Skådespelare: Albert Finney, Ewan McGregor, Jessica Lange, Billy Crudup. Längd: 2:05.

Big Fish, baserad på Daniel Wallaces roman med samma namn, är en modern pikaresk om hängivne dagdrömmaren och bullrige, omständlige anekdotberättaren Ed Blooms (Albert Finney) liv sett genom hans fantasier. I filmens början ligger han på dödsbädden men vägrar ändå släppa sin gard av omsorgsfullt konstruerade rövarhistorier trots att hans kvävda, alienerade son Willy (Billy Crudup) desperat försöker få kontakt med faderns verkliga jag och livshistoria. Som enda väg till förståelse och försoning börjar Willy därför undersöka faderns privata sagovärld, skildrade i en rad kronologiskt utlagda episoder.

Författare som Rabelais, Jonathan Swift, Voltaire och Mark Twain använde gärna pikaresken som social och politisk allegori, ofta med ironisk spetsfundighet mot samtidspolitisk retorik och religiöst sedelärande uppbygglighetslitteratur av typen Kristens resa. På 1900-talet har den traditionen gärna fått en psykoanalytisk skruvning, exempelvis hos Kurt Vonnegut (Slakthus 5) eller Dennis Potter (Pennies from Heaven).

Dessvärre har varken Wallace eller Tim Burton haft motsvarande ambitioner. I stället hakar de på de senaste decenniernas bästsäljartrend byggd på psykologiska banaliseringar och snabbterapeutiska svar på existentiella frågor, exempelvis Pat Conroys Tidvattnets furste. Här finns det inga sociala eller mentala problem som inte kan desinficeras från smärtsam förnedringsskildring till pittoresk lustifikation, inga personporträtt som inte kan förvrängas till tokroliga karikatyrer. Allt iscensatt i en värld utan verkligt mörka avgrunder eller traumatiska prövningar.

Burton, som tidigare visat prov på originell fantasifullhet och utsökt balans mellan sälta och sötma i sagobetonade filmer som Edward Scissorhands eller Ed Wood, tar med Big Fish ett förbehållslöst djupdyk ner i en rosenskimrande sockerskål av naivaste Norman Rockwell-Amerikana. Enskilda episoder, som den unge Eds absurda spionäventyr med ett siamesiskt tvillingpar under andra världskriget, ger en glimt av regissörens tidigare egensinniga humor. Men som helhet är Big Fish en deprimerande vittnesbörd om Burtons färd från profilerad filmkonstnär att bli anonym hantverkare i Hollywoods mittfåra.