The Legend of Ochi – Michael Tapper

BIO. FANTASY/ÄVENTYR. USA, 2025. Regi, manus: Isaiah Saxon. Med: Helena Zengel, Willem Dafoe, Finn Wolfhard, Emily Watson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.35.

Nej, långfilmsdebuterande musikvideoregissören Isaiah Saxon har inte använt AI-teknik, som det ryktats om på nätet. The Legend of Ochi använder en blandning av animerade dockor, datoranimation och matte-teknik. Inspelningen har gjorts i Transylvanien med kompletterande scener – interiörer, gissningsvis även ochi-varelsernas dolda värld – i ateljé. Miljöerna, scenografin och de uttrycksfulla dockfigurerna är vackra, stundvis sagolika, men de är också filmens enda tillgång.

Filmen stoltserar med flera kända namn kring tyska barnskådespelerskan Helena Zengels tonårshjältinna Yuri. Men vad hjälper väl det när den bjuder på en tunnkavlad klichéfest som likt en målsökande robot styr mot ett sentimentalt gråthaveri.

Handlingen utspelar sig i ett vilda Östeuropa där medeltiden och 1970-talet lever i oskön förening. Befolkningen tävlar i taskig attityd, röker cigg med cancergaranti, saknar klädsmak och har aldrig hört talas om personlig hygien. Bara några hundra meter från glesbygdsbyn på ön Carpathia i Svarta Havet – oförklarligt välsignad med ett köpcentrum influget från en amerikansk förort – ligger den mörka, hemska skogen hemsökt av flockar med monster: ochi. Till utseendet en blandning av gorilla, snömannen och varulv.

Alla i byn avskyr dem, allra mest Maxim (Willem Dafoe), som när han inte brölar med i vemodiga ryska visor drillar en grupp pojkar i kvinnoförakt och ochi-hat. Dottern Yuri, byns enda flicka, är skeptisk och faller pladask för övergiven ochi-unge snarlik Gizmo i Gremlins (1984), än sötare då den skadat sig i en fälla. Eftersom kvinnor – gäsp – står närmare naturen upptäcker Yuri snart att hon kan tala ochiska med sin skyddsling. En konst hon givetvis ärvt från sin försvunna mor Dasha (Emily Wason).

Yuri ger sig iväg för att söka ochiungens mamma, kanske också sin egen. Maxim och hans barnarmé ger sig i sin tur iväg för att söka efter Yuri, döda ungen och gärna slakta så många ochi de kan på kuppen. Saxon lånar lite från Clarence Browns snyftarklassiker Hjortkalven (The Yearling, 1946), lite från Spielbergs E.T. the Extra-Terrestrial (1982), men hans originalmanus har inget originellt att tillföra annat än en symboliskt övertydlig hårdrockaffisch och någon ofrivilligt kul replik från Dafoe.