Mr. K. – Michael Tapper

BIO. SURREALISTISK KOMEDI. Norge/Belgien/Nederländerna, 2024. Regi, manus: Tallulah Hazekamp Schwab. Med: Crispin Glover, Sunnyi Melles, Fionnula Flanagan, Björn Sundquist. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.34.

”Varje människa är i sig själv ett universum som flyter omkring i evigt mörker. Planlöst. Ensam. Så ensam. Eller så är det bara jag.”

Trollkarlen Mr. K. (Crispin Glover) drabbas av akut weltschmerz medan han utför ett skickligt illusionsnummer på scenen till en nattklubb. Undra på det när den blaserade publiken bara har ögonen på kvällens meny. Nästa dag åker han till en ny stad, en ny nattklubb, och tar in på ett grandiost men förfallet hotell – eller är det dårhus? Morgonen därpå visar det sig vara ett ställe där man kan checka in men aldrig lämna.

Det ligger förstås nära till hands att se huvudpersonens namn som en referens till Josef K i Processen och hans universum som kafkaesque. Men han skulle lika gärna kunna vara en åldrad cirkusartist från Beatles-låten ”Being for the Benefit of Mr Kite!” som blivit fånge i en centraleuropeisk filial till Hotel California i The Eagles låtklassiker. Att döma av filmens ton och upptåg ser norsk-nederländska regissören och manusförfattaren Tallulah Schwab inte ut att vara drabbad av något större allvar eller djupsinne.

Mr. K. kan bäst beskrivas som en lekstuga sprängfylld med referenser till andra regissörer och filmer. Det labyrintiska hotellet som metafor för både huvudpersonernas existentiella kris och ett sjukt samhälle känner vi från så olika berättelser som Alain Resnais I fjol i Marienbad (L’Anné dernière à Marienbad, 1961) och Stanley Kubricks The Shining (1980).

Blåsorkestern som härjar i korridorerna ser ut att ha marscherat in från någon av Emir Kusturicas produktioner. Den gråhåriga gubben (Sam Lowyck) och de ständig fikande tvillingtanterna (Sunnyi Melles, Fionnula Flanagan) är som kvarglömda från en David Lynch-film. Hotellet som människoslukande jätteorganism med tarmar i väggarna hade passat i David Cronenbergs filmatisering av William Burroughs Naked Lunch (1991).

Stjärnan i Mr. K. är varken titelpersonen eller storyn utan den makalösa scenografin av duon Maarten Piersma och Manolito Glas. Nog hjälper det att ha den oförliknelige Crispin Glover som bistert sammanbiten K, ständigt attackerad av en galen omvärld. Han behöver bara flexa lite lätt med sina funny bones för att förhöja bioupplevelsen. Jag hade bara önskat att han fått mer komiskt stöd från Schwabs manus, som aldrig riktigt retar skrattnerven utan nöjer sig med att stapla knasiga infall.