Here – Michael Tapper

BIO. DRAMA. USA, 2024. Regi: Robert Zemeckis efter en serieroman av Richard McGuire. Med: Tom Hanks, Robin Wright, Paul Bettany, Kelly Reilly. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.44.

Here återförenar Robert Zemeckis med manusförfattaren Eric Roth och huvudrollsinnehavarna från Forrest Gump (1994), Tom Hanks och Robin Wright. Även om förlagan denna gång är en serieroman från 2016 av Richard McGuire, så finns det något av Gump Again i kombinationen av ett fingerfärdigt bildberättande med ett jolmigt budskap om livet som en chokladask med söta och ibland bittra praliner.

Handlingen hoppar mellan olika tidsperioder, alla skildrade ur en och samma kameravinkel som börjar med att blicka ut över en träskmark i dinosauriernas tid för att kring sekelskiftet 1900 hamna i vardagsrummet till ett hus i New Jersey. Händelsevis ligger det mittemot herrgården där Benjamin Franklins son William bodde så vi får en glimt av båda i de många fram- och återblickarna.

Huvuddelen av filmen handlar om familjen Young. Vi ser krigsveteranen Al (Paul Bettany) och hans fru Rose (Kelly Reilly) flytta in 1945 och få tre barn. Äldste sonen Richard (Tom Hanks) gör sin flickvän Margaret (Robin Wright) gravid 1964, de gifter sig, flyttar in och tar över huset någon gång på 1980-talet. Då och då klipper filmen till de som bott i huset både före och efter.

Zemeckis har gjort sig en karriär på visuella fyrverkerier. Inte alltid lyckade, som när han blev obesvarat förälskad i datoranimation och förvandlade kända skådespelare till zombieavatarer i POLAREXPRESSEN och BEOWULF. Det blir något liknande här då han använder datorteknik för att göra stjärnorna både yngre och äldre. Väsentliga delar av deras uttrycksarsenal, deras mänsklighet går förlorad, och tekniken distraherar från vårt engagemang i berättelsen.

Men också berättelsen är svag, knappt mer än ett collage av sketcher som vill vända på titeln till Lennart Hagerfors roman Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat. Den insisterar på att livet just är alla de vardagsbestyr som upptar stora delar av vår tid, hindrar oss från att uppfylla våra innersta drömmar.

Vi ska skratta och gråta och förundras över Al och Rose och Richard och Margarets kamp med livspusslet. Problemet är att livet på bioduken är långt mindre intressant än livet för verkliga människor. Och i slutet gör faktiskt Margaret uppror mot just den rutinmässiga måndagslunk som ska föreställa filmens handling. Själv har jag tröttnat långt innan dess.