Hacking Hate – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2024. Regi: Simon Klose. Med: My Vingren, Anika Collier Navaroli, Imran Ahmed, Sara Överby. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.26.

Simon Klose har med dokumentärer som TPB AFK: The Pirate Bay – Away from Keyboard (2013, finns på SVT Play) och BBS – nätet innan webben (2017) blivit en av våra viktigaste internet-historiker. Bioaktuella Hacking Hate handlar om nynazistiska influerare och hur de slår igenom hos framför allt unga män. Vår guide är den flerfaldigt prisbelönta journalisten My Vingren, som via AI-teknik konstruerar bilder på en familj utifrån sitt eget ansikte och ger deras konton på olika sociala medier en nationalistisk profil. Det öppnar dörrarna till en vit makt-värld, flera i nära samspel med ryska trollfabriker.

Första kontakten är en svensk motsvarighet till Andrew Tate som kan illustrera motsatsen till 2020 års nyord: ”storkukslugn” (enligt Språktidningen: man eller kvinna med ett ”grundmurat självförtroende som inte är arrogant eller skrytsamt”). I brist på självklar och avspänd maskulinitet poserar han mikropitthysteriskt med gympumpade muskler och deklamerar Joseph Goebbels-citat. Sådana nätfoliehattar går det visserligen tretton av på dussinet, men just den här blir mindre rolig när vi ser honom få ett YouTube-pris för sina hundratusen följare.

Hat säljer, det är filmens centrala tema. Och det är tydligt att det inte bara är högerextremister som är bra på att utnyttja och tjäna pengar på sociala medier. Sociala medier lever högt på högerextremism för att kroka folk med uppseendeväckande inslag som får ett högt antal besökare – som i sin tur lockar annonsörer. Googles samhällspolitiska chef i Sverige, Sara Överby, försöker övertyga oss om motsatsen. När Vingren pressar henne med stöd av forskning stelnar ansiktsuttrycket och Överby glider undan frågan genom att säga sig inte vara särskilt insatt.

Symbiosen mellan näthatare och tech-bolag är något jag hade hoppats att filmen grävt djupare i. Inte minst när vi hör den före detta tech-juristen Anika Collier Navarolis hårresande vittnesmål om hur ledningarna för Twitter och spelforumet Twitch systematiskt avfärdat hennes många larmsignaler om sambanden mellan hatretoriken på deras sajter och verkliga terroristdåd, som massakern 2019 vid al Noor-moskén i nyzeeländska Christchurch. För trots sin dominans över det offentliga samtalet vägrar bolagen konsekvent att ställas till svars. I stället hänvisar man slentrianmässigt till yttrandefrihet. Åtminstone för högerextremister.

Wingren går därför vidare till att undersöka det nazistiska nätverket Nordic Federation under den mystiske amerikanen Vincent. Han bor i Norge, men när Ukrainakriget börjar flyttar han till Ryssland och sajten ändrar karaktär till att rekrytera soldater till Wagner-gruppen. Är Vincent en ideologiskt övertygad putinist? Nyttig idiot? Betald opportunist?

När den häpnadsväckande berättelsen om hans bakgrund och andra äventyr på nätet avslöjas gissar jag på det sistnämnda med tanke på hans pengarullning; Vincent säljer sig till högstbjudande. Wingren jobbar just nu på en bok som ska rulla upp hela historien om Vincent. Bättre material till en skruvad politisk och psykologisk thriller har jag sällan sett.

Hacking Hate vann 2024 års pris för bästa dokumentär på Tribeca-festivalen i New York och har fått höga betyg av utländska filmkritiker. Inte undra på. Att följa My Vingren ner i kaninhålet till en alternativa fakta-värld av hatfyllda, våldskåta unga män slår det mesta i skräck- och kriminalgenren. Och Simon Klose kompletterar med ett tajt berättande som inte släpper greppet om åskådaren förrän eftertexterna rullar.