Det andra offret – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Danmark, 2025. Det andet offer. Regi: Zinnini Elkington. Med: Özlem Saglanmak, Trine Dyrholm, Olaf Johannesen, Mathilde Arcel Fock. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.32.

För sin lovande långfilmsdebut har Zinnini Elkington i dansk press hyllats som banérföraren i generationen efter Dogma95. Någon filmkonstnärlig stilist av samma kaliber som Lars von Trier är hon emellertid inte. Åtminstone inte än. Det andra offret är traditionell skandinavisk socialrealism med stänk av bröderna Dardenne när Mia Mai Dengsø Graabæks rörliga handkamera tar rygg på huvudpersonen, rutinerade neurologen Alexandra (Özlem Saglanmak), genom korridorerna i Rigshospitalet.

Filmen trampar i spåren på tv-serien Riket (Riget, 1994/1997/2022), ser samma hackordning bland personalen och dess konsekvenser i en fatal missbedömning. Tonen är dock allvarsam, den moraliska undertexten lika uppfordrande som i P.C. Jersilds svenska sjukhusklassiker Babels hus (1978, tv-serien 1981). Styrkan sitter i Elkingtons välskrivna manus och strama skådespelarregi som håller åskådaren i sitt grepp under nittio minuter.

Öppningsscenen är svagast i sin symboliska övertydlighet när Alexandra, som snart hamnar i dramats skottlinje, vandrar genom en sjukhuskorridor med väggar målade i mönster av måltavlor. Ska det här bli ett i raden av skandinaviska filmer-for-dummies som skriver budskapet på publikens näsor? Dessbättre växlar filmen tempo och rensar bort alla pekpinnar för att i ordets verkliga mening bli en tragedi, obönhörligt grym och drabbande eftersom vi förstår alla inblandade med deras fel och brister.

Två patienter kommer samtidigt in på neurologavdelningen, ålderstigna Winnie (Pernille Højmark) och den till synes kärnfriske artonåringen Oliver (Jacob Spang Olsen). Hon har en blodpropp som kräver en akut behandling. Han har diffusa symtom som färska AT-läkaren Emilie (Mathilde Arcel Fock) vill att handledaren Alexandra ska göra en stödbedömning av. Fullt upptagen med behandlingen av Winnie genomför Alexandra en snabbundersökning som inte tyder på annat än möjligen bakfylla och skickar hem pojken.

Minuter senare kollapsar Oliver i hjärnblödning på golvet. Neurokirurgen Esben (Olaf Johannesen) kallas in men bedömer att en akutoperation är för riskabel. Oliver hamnar i koma inför sin förkrossade mamma Camillas (Trine Dyrholm) ögon. Under de dueller i skuld som följer drar Elkington skickligt åt skruvarna i konflikterna till den yttersta smärtpunkten.

Vem bär ansvaret? Alexandra tycks vara den givna kandidaten, kompetent men med ett farligt stråk av arrogans som formats av arbetsplatskulturen. Eller teflonmänniskan Esben, som alltid har rätt eftersom felen alltid är någon annans. Och varför inte röntgenläkaren Ragnar (Anders Hove) som cyniskt väger kostnaderna för magnetröntgenkameran mot patienternas behov?

Men har inte också nervknippet Emelie, som knappt orkar med något ansvar alls i jobbet, och påstridiga, överbeskyddande Camilla del i den framstressade felbedömningen? Svaren är inte givna. Frågorna får publiken brottas med.