Companion – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/SKRÄCK/SVART KOMEDI. USA, 2025. Regi, manus: Drew Hancock. Med: Sophie Thatcher, Jack Quaid, Lukas Gage, Megan Suri. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.37.

Det ser ut som en översockrad parodi på romantisk komedi när Josh (Jack Quaid) söt-möter Iris (Sophie Thatcher) i livsmedelsaffären. Och det är det också. För strax hör vi Iris berättarröst säga att hon minns två lyckliga höjdpunkter i livet: Den första var när hon mötte Josh, den andra var när hon dödade honom.

Manusförfattaren Drew Hancock (tv-serien My Dead Ex, 2018) debuterar här som långfilmsregissör, och han är ute efter att lustmörda ett otal genreklichéer. Inklusive det perfekta mordet. Det enda som inte faller för hans kniv är science fiction-temat från Blade Runner (1982) till Äkta människor (2012–14) om våra AI-spegelbilder som bättre människor än mänskligheten.

Iris är skräddarsydd för vår nya sköna världs kvinnohatande och självömkande mansbäbisar: En soft-girl-programmerad sexrobot, perfekt som accessoar, känslomässig dörrmatta och som villigt verktyg för onda avsikter. Om det nu inte var för den där singulariteten, då hon vaknar till självinsikt och ser verkligheten osminkad. Det blir ett hjärtskärande möte med en grym och egoistisk krets av så kallade vänner.

Hancock ger filmen en glättad reklamfilmstouch i färgskalan och i miljön, en lyxvilla ensligt belägen vid en sjö och med vidunderlig utsikt över naturskön vildmark. Dit åker Josh och Sophie för en myshelg hos kompisen Kat (Megan Suri) och hennes nyrika, grällt tecknade ryska make Sergej (Rupert Friend med hockeyfrilla). Inbjudna är också det passionerat förälskade paret Eli (Harvey Guillén) och Patrick (Lukas Gage).

Upptakten är bedrägligt harmonisk, fläckad endast av Sergejs pervosliskiga ögonkast på Iris. Mycket riktigt infriar han våra värsta farhågor, och lågmullrande bastoner signalerar att filmen byter växel till blodbadskräck. Berättartempot stegras, överraskningarna avlöser varandra. Handlingen blir till en skräckkomisk mordcirkus som gör Iris till både offer och förövare, monster och final girl.

Companion är en sedeskildring passande för vår post-humanistiska tid, då kärlek reducerats till en handelsvara. Och Josh förvandling från mjukis till sadistisk skitstövel och Iris metamorfos från underdånigt nervknippe till (bokstavligen) stålsatt hämnare blir oundvikligen en kommentar till dagens backlash-kamp.

Men som i alla berättelser om en värld byggd för att behaga alla våra nycker och lustar, är filmen också en varning om att vi se upp med vad vi önskar oss. Eller i det här fallet med vad vi programmerar.