Brutalisten – Michael Tapper

BIO. EPISKT DRAMA. The Brutalist. Ungern/Storbritannien/USA, 2024. Regi: Brady Corbet. Med: Adrien Brody, Felicity Jones, Guy Pearce, Raffey Cassidy. Åldersgräns: 11 år. Längd: 3.35.

Vissa filmer är sällsamt lyhörda för tidsandan. Regissören Brady Corbet och hans medförfattare-livspartner Mona Fastvolds (Vox Lux, 2018) episka drama Brutalisten är en sådan. Den får biopremiär under en vår då det är 80 år sedan världen chockades av bilderna från de allierade arméernas befrielse av de nazityska fångar som överlevt Förintelsen i Auschwitz, Dachau, Buchenwald och andra koncentrationsläger.

Aldrig mer, ljöd ropen över världen. Då, 1945. Idag har nazismens idégods gjort politisk comeback i demokratins hjärta med ett hånflabb mot historien.

Rötterna levde kvar även i länder som bekämpat nazismen. Det syns i efterkrigstidens Hollywoodfilmer som Hämnden är rättvis (Crossfire), om mordet på en judisk soldat, och Oscarsbelönade Tyst överenskommelse (Gentleman’s Agreement, båda 1947), om en journalist som undersöker judehatet i New Yorks överklass. Brutalisten – också den en Oscars-favorit med tio nomineringar – anknyter till temat.

Handlingen börjar där många Förintelse-filmer slutar, med att huvudpersonen möter friheten i eufori blandat med skuldkänslor för att ha överlevt. Skrikande som ett nyfött barn skådar ungersk-judiske arkitekten László Tóth (Adrien Brody) Nya Världens ljus 1947 i New Yorks hamn. Men bilden av hans nya landsmoder Frihetsgudinnan skevar, kommer aldrig i fokus, och blir till ett förebud om livet i USA.

Framme i Philadelphia upptäcker Tóth att hans arbetsköpare och kusin, möbelfabrikören Molnár (Alessandro Novola), döpt om sig till Miller och konverterat till katolicismen för att assimileras i stans affärsliv. Samma självföraktande kameleontstrategi otaliga talanger använt sig av i Hollywood och i musikbranschen och som Groucho Marx pikade i sitt klassiska skämt: ”jag vill inte tillhöra en klubb som vill ha en sån som jag som medlem”

Tóth är en purist i brutalisten Le Corbusiers anda. Visionerna är alltid storslagna, budgeten alltid otillräcklig. När Miller får en beställning på att bygga om ett bibliotek i rika familjen van Burens herrgård, pressar Tóth upp kostnaden till det dubbla för att bygga ett exempel på purismens tanke om hemmet som en maskin. Patriarken Harrison van Buren (Guy Pearce) rasar över nymodigheten och vägrar betala. Det får Miller att sparka Tóth.

Men van Buren tänker om när han upptäcker att den luggslitne invandraren varit en känd arkitekt i Europa, utbildad på Bauhaus och upphovsman till flera berömda byggnadsprojekt i Budapest. Och det omaka paret förenas i projektet att bygga ett monumentalt kulturhus på ett berg högt ovan omgivningens småstäder. Tóth blommar ut som en arkitekturens Mozart, och som i pjäsen-filmen Amadeus (1984) blir van Buren hans Salieri. Medelmåttan som ser geniets storhet men inte står ut med att leva i hans skugga.

Bygget spänner över många år, och filmens tvekamp mellan konst och kapitalism illustrerar hur många byggherrar såg den moderna betongarkitekturen som ett sätt att spara pengar: Ja till massproducerade byggelement. Nej till konstnärliga idéer som kostar extra.

Det lade grunden till uppfattningen om brutalismen som kall och människofientlig bunkerdesign, älskad endast av regissörer till dystopiska science fiction-filmer. Arkitekterna hade helt andra idéer bakom sina byggnadsverk. Tóths idéer avslöjas först i den korta epilogen och blir filmens knorr. En förklaring till vanryktet är missuppfattningen av genrebeteckningen – egentligen syftande på franskans ”beton brut” (rå, obehandlad betong) – som brutal, något filmen också spelar på.

Tóth går fram som en ångvält i livet och arbetet. Han knarkar, diggar bebop och knullar runt med samma hänsynslösa, självförbrännande energi som han älskar sin hustru, den bensköra men viljestarka Erzsébet (Felicity Jones). På jobbet är han manisk, kompromisslös, snabb till raseri. Antihjälten Tóth är typisk för sin tid, sprängfylld av fel och brister men oavbrutet fascinerande. Idealisk för en expressiv skådespelare som Adrien Brody.

Brutal är också åren strax efter kriget. Inte så ljus och hoppfull efter segern över fascismen som den ofta skildras. Ekonomins omställning till civil produktion tog tid. Krigsflyktingar och hemvändande soldater från fronten mötte arbetslöshet och nöd vid ankomsten till USA. Vid ett av landets många soppkök blir Tóth en vän i nöden och för livet med den afrikanamerikanske krigsveteranen Gordon (Isaach de Bankolé).

Berättelsens orm är van Buren, en straight man i kontrast till vildhjärnan Tóth. Pearce spelar honom med subtila medel, kyligt iakttagande bakom en avväpnande salongscharm. Han vill gärna ge sken av att vara filantrop men ser inte andra människor som annat än verktyg för sina behov. Liksom andra kapitalister på film – senast Donald Trump i THE APPRENTICE – har han en grandios självuppfattning. Han är en vinnare höjd ovan all moral.

Tóth har emellertid något en aldrig så tjock plånbok kan ge van Buren: begåvning, passion, visioner. Det väcker blodtörst, och filmens undertext om exploatering kulminerar i ett, i mitt tycke, alltför bokstavligt brutalt övergrepp. En mer utstuderad förnedring utan att förövaren själv behövt smutsa händerna hade varit trovärdigare och gett en större dramatisk effekt.

Inslaget är dock så pass kort att det inte stör intrycket av Brutalisten som ett intellektuellt och konstnärligt ymnighetshorn. Den skildrar ett USA i brytpunkten mellan tradition och modernism, konservatism och progressiva strömningar. För att sätta tonen har man spelat in i 1950-talets bästa vidfilmsformat VistaVision, teknisk föregångare till dagens Imax, och låtit rockmusikern Daniel Blumberg komponera en tio minuter lång, tredelad ouvertyr för piano, trumpet och saxofon i tidens experimentella anda.

Det som också sticker ut bland dagens många filmer är de fylliga personporträtten. Filmens huvudpersoner är märkta av hårda livsvillkor, inte streckgubbar märkta av skärmtid i soffan med tilltugg. I varje replik, varje blick och gest, anar vi fragment av deras bakgrunder, känner strömmar av outtalade tankar och minnen. Tiden i deras sällskap känns alltför kort. Vi skulle vilja veta mer om dem. Mycket mer.

Ni som ryggar inför speltiden på drygt tre och en halv timme hänvisar jag därför till filmkritikerlegenden Roger Eberts maxim: ”Ingen bra film är för lång, ingen dålig film är tillräckligt kort.” Brutalisten fängslar från första till sista rutan och lämnar en rikedom av bilder på näthinnan för lång tid framöver.