Babygirl – Michael Tapper

BIO. EROTISK THRILLER. USA, 2024. Regi, manus: Halina Reijn. Med: Nicole Kidman, Harris Dickinson, Antonio Banderas, Sophie Wilde. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.

Det börjar och slutar med att 50-åriga Romy (Nicole Kidman) får orgasm. Den första fejk. Den andra… nja, filmen avslöjar att hon har ett janusansikte.

På ytan är Romy en rationell alfahona som självsäkert styr sitt tillverkningsföretag för lagerrobotar. I hemmet upprätthåller hon föredömligt rollen som perfekt hustru, följsamt kåtstönande till den omänskligt snälle maken Jacobs (Antonio Banderas) vaniljsexjuckande och uppe med tuppen för att fixa skollunchen till döttrarna. Snorrika familjen Mathis har inget tjänstefolk, en av flera egendomligheter i handlingen.

Under ytan lurar monstret, som vaknar när maken somnat efter det äktenskapliga rutinsamlaget och får henne att masturbera till en porrulle där far sätter på dotter. Övergrepp eller rollspel, det får vi aldrig reda på.

Så en dag möter hon monsterviskaren i den unga, snygga och eggande framfusiga praktikanten Samuel (Harris Dickinson). Upphetsad ser hon honom ta kontroll över en aggressiv hund, och strax avslöjar George Michaels låt ”Father Figure” hennes sexfantasier om att vara en odygdig babygirl tuktad av stränga pappan. Hur hänger det ihop med att hon söker en ny snuskfarsa i en ung hunk? Inte alls, men sexet blir på så sätt mindre generande och mer säljande i marknadsföringen.

I Babygirl återupplivar nederländska Halina Reijns (Bodies, Bodies, Bodies, 2022) 1980/90-talens erotiska kalkonthrillrar med plockgodis från 9½ vecka (9½ Weeks, 1986) och Skamgrepp (Disclosure, 1994). Lika långsökt, konstruerad och ospännande som dem. Glöm allt vad logik och psykologisk trovärdighet heter. Ta farväl av erotiska kittlingar som utmanar konventionerna till den grad att de känns farliga.

Romys mörka fantasier prövas inte i verkligt BDSM eller plågsamt brutalsex. Inte heller blir hon bokstavligen en nymfomanisk babygirl i spädbarnskläder, napp och blöja som får smisk av sin uppfostrare. Här vågar man sig bara på milda lekar, som att Samuel beordrar Romy ligga platt på mage så han kan masturbera henne bakifrån. Eller att hon ska lapa mjölk från ett fat på alla fyra. Man riktigt ryser av likgiltighet.

Babygirl är inte ens intressant som studie i maktspel och könsroller. Ingenting utmanas på allvar, allt består intakt – familj, karriär och fasad – vid ridåfallet. Kvar lämnas man med frågan om hur manuset kunde locka skådespelare som Antonio Banderas och Nicole Kidman att göra filmen.