BIO. MUSIKAL. USA, 2024. Regi: Jon M Chu. Med: Cynthia Erivo, Ariana Grande, Michelle Yeoh, Jeff Goldblum, Jonathan Bailey. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.41.
Stephen Schwartz musikal Wicked (2003) är en av Broadways största succéer någonsin. Den är också en översockrad och knappt igenkännlig omarbetning av Gregory Maguires satiriska prequelroman (1993) till Frank L Baums klassiker Trollkarlen från Oz (The Wonderful Wizard of Oz, 1900; HOLLYWOODMUSIKALEN 1939). Allt sex är struket. Våldet har slipats barntillåten. Förändringarna garanterade en snäll familjeföreställning för en publik uppväxt med Harry Potter. Men till priset av att mycket av spänningen och den skruvade svarta humorn gick förlorad.
Handlingen kretsar kring ett infekterat triangeldrama mellan tre ungdomar: grönhyade Elphaba (Cynthia Erivio), som växer upp till att bli den förment elaka rebellhäxan från väst, hennes blonda frenemy Galinda (Ariana Grande), senare den fogliga karriäristhäxan Glinda från norr, och deras uppslitande konkurrens om den sexiga men korkade prinsen Fiyero (Jonathan Bailey).
De lever i sagolandet Oz under personkulten kring ”den store och mäktige” Trollkarlen (Jeff Goldblum). Hans diktatur hotas av en terroriststämplad motståndsrörelse och att han ska avslöjas som den han egentligen är: en simpel bedragare från Omaha, Nebraska. För att skrämma invånarna till underkastelse söker Trollkarlen därför allianser bland verkligt trollkunniga och en lämplig fiende att skrämmas med.
Filmen Wicked är en orgie i påkostade visuella effekter och en fantasifull scenografi som smeker ögonen in i en värld där fantasy möter steampunk. Handlingens talande och sjungande djur som undervisar på Shiz-universitetet är förbluffande bra animerade, men tanke på hur viktiga de är för händelseutvecklingen borde de fått mer plats. Det är bara historieprofessorn och geten Dillamond (med röst av Peter Dinklage) vi lär känna helt kort innan han fängslas på order om att djur är förbjudna att tala människospråk.
Som musikal är filmen ojämn. Två starka sångnummer sticker ut. Det ena är den komiska ”Popular” i vilken Arianas måttlöst självgoda och nedlåtet kvittrande Galinda tafatt försöker lära Elphaba att bli hetaste tjejen i skolan. Kul men repriserar Arianas redan söndertjatade schamporeklamkast med håret några gånger för mycket.
Det andra är ”Defying Gravity”, en pampig showstopper om att våga flyga fritt mot nya höjder som passar Erivios kraftfulla röst och stora register. Övriga låtar är grå och oansenliga musiktapeter fyller ut speltiden snarare än att berätta något vi inte redan vet. Varken Michelle Yeoh (som skolrektorn Madame Morrible) eller Jeff Goldblum är några skönsångare, det märks tydligt. Deras nummer borde ha omarbetats eller strukits helt.
Mitt i filmen gör Elphaba och Galinda en dans som i musikaltraditionen förknippas med två älskande som förenas genom att synkronisera sina rörelser med varandra. Tyvärr framstår scenen nog som mer egendomlig än vacker då dansen mest liknar ett tyst torrsim med en Garbochock (handryggen mot pannan, spretande fingrar, svimningsfärdiga ögon) som central gest. Någon lesbisk efterfest blir det förstås inte.
Överhuvudtaget kämpar skådespelarna med karikatyrartade roller utformade för att passa teaterscenens stora gester. Inför filmens närgångna kamera och i en handling som tänjts ut en timme för långt framstår de som ofärdiga, papperstunna. Inte oväntat står Erivio starkast, men så har hon också den tacksammaste rollen. Och den ojämförligt bästa sångrösten.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-11-22.